6.6.2022

Antropomorfism- på gott och ont

Robotdammsugaren heter Pippi, gräsklipparen Bosse och bilen kallas Doris. Har du namn på dina ägodelar? Vad är det som gör att vi vill kalla våra saker och maskiner vid namn, förmänskliga dem? Vi frågade Olli Lagerspetz, akademilektor i filosofi vid Åbo Akademi, som förklarar så här:

Massiva flyttblock av granit och andra nordliga stenarter finns kringströdda på ängarna i den holländska provinsen Drenthe. De kommer från Norden, därifrån de vandrat söderut under istiden. Konstnären Eysink Smeets kom fram till att stenarna har det tråkigt i Holland och längtar hem.
”Det började som ett skämt, men till slut ville jag verkligen hämta bumlingen till dess hem. Speciellt då man helt specifikt kan spåra området därifrån den kommer”, säger artisten.

Så började hans konstprojekt att hjälpa ett stenblock tillbaka till Åland. Med tillstånd av kommunen och med hjälp av crowdfunding lastades bumlingen på en trailer och återbördades till Mariehamn, där den togs emot med fanfarer hösten 2019. Smeets lämnade stenen där, med löfte att komma och hälsa på.

Fenomenet kallas antropomorfism. Vi behandlar livlösa föremål som om de var människor. Inte bara stenar – hushållsrobotar, bilar, laserskrivare och båtar får namn och blir familjemedlemmar. Vad händer här? Är det förvirring eller en återgång till en naturlig inställning, en relation där människan och omgivningen är du med varandra?

Vi delar traditionellt upp vår omvärld i grupper: människor, djur, växter och livlösa ting. En allmän uppfattning i moralfilosofi är att olika regler gäller för olika klasser av varelser. Levande väsen har vad man kallar välfärd: de kan ha det bra eller dåligt, de kan skadas och deras liv kan blomstra.

Bilden kompliceras av att också ”livlösa” ting kan få meningar och behov. Det här ser vi allra tydligast i fråga om artefakter, föremål som människor avsiktligt har tillverkat. Vår relation till artefakter är meningsmättad från början. Nästan allt i vår dagliga omgivning är resultat av mänsklig verksamhet. Inte heller träden och stenarna står längre utanför kulturen. Någon oberörd natur finns inte längre i vårt antropocena världsålder.

Antropomorfismen associerar ofta med mänsklighetens barndom och det man kallar primitiva kulturer. Skogen kunde vara ondskefull, himlen vredgad, havet rasande. Numera tycker vi att det finns vetenskapliga förklaringar på allt. Naturen har berövats sin förtrollning. Världens avförtrollning associeras med de vetenskapliga revolutionerna från och med renässansen.

Motståndet mot antropomorfism blir betänkligt när man till slut vänder det emot människan själv. Datorn har ett minne, säger vi – till och med en hiss kan minnas – men det är till slut bara frågan om en komplicerad maskin. Är då inte också människan bara en maskin? Är det till slut också fel att betrakta människor som om de vore – just det, människor? Här har kritiken av antropomorfismen nått sin absurda gräns.

Världen kanske sist och slutligen inte är så avförtrollad som vi tror. Vi verkar ha en naturlig tendens att läsa in en mening i den förment döda materiella verkligheten – inklusive robotdammsugaren ”Robban” och bilen ”Doris”.