Framtidens slöjdlärare undervisar med både symaskin och bandsåg

10.10.2018

TEXT: Axel Brink

BILDER: Axel Brink

Slöjd är ett läroämne i grundskolan som har en välpackad traditionsryggsäck på sina axlar – traditioner man i många etapper har försökt packa ur den. Nu samarbetar fyra finländska universitet för att tillsammans förnya slöjdundervisningen, men en av frågorna är om kommunerna ändå vill följa gamla normer när de rekryterar.

Slöjd- eller handarbetsundervisningen blev till när man införde folkskolan år 1866. Trots att det fanns en pedagogisk tanke, så fungerade också ämnet som ett svar på förväntningar och behov i livet – kvinnan, eller flickan, skulle kunna sy och reparera kläder och andra textilier, medan männen, eller gossarna, skulle kunna sköta byggande och annat underhåll.

Under 1970-talet slopades begreppen handarbete för flickor respektive gossar. I stället började man tala om textilslöjd och teknisk slöjd, som ett sätt att komma ifrån den tydliga könsindelningen i ämnet. Men trots att förväntningarna på könen inte skrevs in i ämnesbegreppen så har ändå normerna stannat kvar.

Förra året kom projektet INNOKOMP igång som en del av regeringens spetsprojekt för att utveckla lärarutbildningen. Projektet är också ett led i att på nytt se över segregeringen, innehållet och verksamhetsmodellerna i slöjdundervisningen. Projektet genomförs som ett samarbete mellan fyra finländska universitet som utbildar slöjdlärare. Åbo universitet fungerar som koordinator och med sig har de Helsingfors universitet, Östra Finlands universitet och Åbo Akademi.

Projektet har fått finansiering från Undervisnings- och kulturministeriet och pågår till slutet av år 2019. Faktum är att det är det första koordinerade samarbetet mellan de fyra universiteten som någonsin inletts. Målet är att uppdatera verksamhetsmodellerna i slöjdundervisningen.

– Det handlar bland annat om att den grundläggande utbildningen fick en ny läroplan år 2016. Där har man för slöjdämnet gått i samma spår som tidigare – vidare med att sammanföra det som traditionellt har varit teknisk slöjd och textilslöjd. Nu är det ett ämne för alla elever. Det har varit en tanke också i tidigare läroplaner, men nu poängteras det ännu starkare, säger Mia Porko-Hudd, professor i slöjdpedagogik vid Åbo Akademi i Vasa.

Konkret behöver slöjdlärarna i skolorna alltså samarbeta i högre utsträckning än tidigare, för att slöjdämnet de facto ska vara just ett ämne. I de finländska grundskolorna arbetar trots allt fortfarande lärare ur de tidigare två lärarkategorierna.

– Men nu när det hårt förs fram att det är ett enda ämne så kan man ju inte sparka den ena läraren och halva innehållet. I stället gäller det att hitta samarbetsmöjligheterna, säger Porko-Hudd.

Mångmateriellt och digitalt

Samarbetet är ett ledord i INNOKOMP-projektet, något som kan föra ämnet från en segregering till ett förnyat slöjdämne som i läroplanen beskrivs som mångmateriellt.

– Vi vill öppna upp vad ett mångmateriellt ämne innebär – handlar det om att produkter ska innehålla många olika material och tekniker, eller innebär det att eleverna ska erbjudas möjligheter att arbeta med många olika material och tillverkningssätt under hela sin skoltid, frågar sig Mia Porko-Hudd.

Ett annat mål för det stora förnyelseprojektet är att mer helhjärtat plocka in digitalitet i undervisningen. Det kan handla om hur eleverna dokumenterar eller planerar sina projekt, exempelvis med hjälp av smarttelefoner eller datorer.

Det om målsättningar och framtidsvisionering. I praktiken har alla deltagande universitet partnerskolor i vilka man utvecklar och testar de nya verksamhetsmodellerna. Åbo Akademi har fem partnerskolor som har anmält sitt intresse för att delta. På Åland deltar Övernäs skola med två lärare, i Vasa deltar Borgaregatans skola med två lärare och Vasa Övningsskola med fyra lärare, och i Korsholm deltar Norra Korsholms skola med fyra lärare och Korsholms högstadium med två lärare.

Lärarna i fråga har aktivt deltagit i projektet sedan januari i år, och man gör uppföljningar tillsammans med Åbo Akademi ungefär en gång varje månad.

– Dels har vi haft konkreta workshoppar med olika material, dels föreläsningar men också mycket diskussion. Vi ser att det är ett delat lärande där alla bidrar med sin kompetens och professionalitet. Vi vill också erbjuda möjlighet för den dialogen, säger Porko-Hudd.

Vidare har man också ordnat nationella tillfällen där alla har träffats: universitetens lärarutbildare, partnerskolornas lärare, lärarstuderande men också elever. I oktober arrangerar Åbo Akademi ett sådant tillfälle i Vasa. Hittills förlöper allting bra – till och med över förväntan, menar Mia Porko-Hudd.

– Responsen från lärarna har varit väldigt god. Vi var själva positivt överraskade över den knappa mängden negativ kritik. Det verkar som om det har funnits ett behov och en beställning för den här typen av dialog och verksamhet – att i ett större sammanhang kunna diskutera vad som är aktuellt för var och en i sin vardag.

En slöjdlärares vardag kan lätt bli ganska isolerad. Även om det finns en slöjdlärarkollega, så kan vardera vara väldigt upptagna samtidigt – möjligheten att tillsammans försöka tänka i nya banor är begränsad.

Behovet på fältet styr

När slöjdundervisningen ska ta en ny riktning är det förstås inte bara lärarna på fältet som involveras – också lärarutbildningen behöver ses över. Vid Åbo Akademi deltar längre hunna slöjdlärarstuderande i seminarierna, och två pro graduavhandlingar och en kandidatavhandling skrivs inom ramarna för projektet.

När den traditionstunga och könssegregerade slöjdundervisningen ska ömsa sitt skinn kan man börja fundera på om framtidens slöjdlärarstuderande rent praktiskt behöver lära sig att såväl snickra som att sticka. På finskt håll har man hunnit börja utbilda lärare som har en mångmateriell bredd, och vid Åbo Akademi är det i startgroparna.

– Vårt uppdrag är naturligtvis att utbilda för utbildningsväsendet i Finland. Men eftersom vi är de enda svenskspråkiga som utbildar på den här nivån så kan vi inte stöpa alla i samma form. Där tänker vi som bäst över hur vår utbildning inom det här ämnet ska se ut, för att dels erbjuda bredd men också fördjupning, säger Porko-Hudd.

Dessutom är det inte universiteten som styr hurdana lärare man utbildar – det är behovet på fältet som styr. 

– Vi vet inte vad kommunerna kommer att gå in för i framtiden. Kommer de att lediganslå tjänster som de har varit, alltså två lärare inom ämnet i skolorna, eller kommer de som vissa kommuner på finskt håll att utlysa tjänster som slöjdlärare med en mångmateriell bredd, säger Porko-Hudd.

– Man kan inte heller låta en läroplan, som ändå ständigt förnyas, avgöra hur man utbildar lärare som ska vara yrkesverksamma i kanske 40 år.

Man kan inte heller låta en läroplan, som ändå ständigt förnyas, avgöra hur man utbildar lärare som ska vara yrkesverksamma i kanske 40 år.

Men en förändring är aktuell oavsett hur den görs. Trots att man på 1970-talet försökte tona ner könsindelningen mellan de dåvarande två slöjdämnena, har klassrummen i det stora hela sett väldigt könsindelade ut. Frågan är om ett förnyat, mångmateriellt slöjdämne lyckas sudda ut de traditionella förväntningarna.

– Det lär inte ske över en natt, men i det långa loppet tror jag att det kan hända. I Sverige har man gjort en liknande förändring redan för länge sedan – alla elever har slöjd. Om man redan från tidig ålder blir van med det är det ingenting som är konstigt. Jag tror att vi framledes kommer att tänka att det var konstigt att vi delade upp det enligt kön, säger Porko-Hudd.

Man behöver också tänka igenom hur man presenterar de olika arbetssätten och materialvalen när eleverna ska genomföra något produktprojekt.  

– Kommer de att få lösa ett problem i vardagen eller ska de sy en kjol till våren? De är två ytterligheter – den första hör till dagens slöjdundervisning och den andra är 70-tal, säger Porko-Hudd.

Slöjdundervisningen är ett intressant ämne. Pedagogiskt sett är inte resultatet av uppgiften det relevanta – det är hur man når sitt resultat. Visst behöver projektet, eller produkten av arbetet ha en relevans för eleven men den pedagogiska sidan av uppgiften är en helt annan. Problemlösning och personlig utveckling förblir det samma, oavsett vilket material eller slöjdteknik en arbetar med.