31.7.2024

Andra världskrigets mörker är närvarande i The Whalebone Teatre, men värmen i människoporträtten stannar kvar hos läsaren som begrundar hur vi skapar våra liv utifrån det som finns att tillgå för just oss.

Julklappsboken hann ligga och samla damm i några veckor innan jag lyfte upp den från salsbordet. Försiktigt bläddrade jag i den, läste texten på bakpärmen och funderade på om 546 sidor var lite för mycket att ge sig i kast med just då. Det såg inte riktigt heller ut som en bok för mig, också titeln var svårbegriplig (The Whalebone Theatre). Men hur det nu var så beslöt jag mig för att ge den en chans, slog mig ner i min favoritfåtölj och började läsa.

När jag följande gång lyfte blicken från boken hade det gått över en timme och jag var märkligt frånvarande. På näthinnan fortsatte Cristabel Seagrave sina upptäcktsfärder på godset på engelska sydkusten och jag hade också fastnat där.

Bokens huvudpersoner är halvsyskonen Cristabel, Flossie och Digby. De fördriver dagarna på godset med att leka, spionera på de vuxna och hitta på äventyr. Cristabel är äldst och den självklara ledaren. En orädd och observant flicka som drömmer om att vara sitt eget livs hjältinna. Det är också hon som en dag får syn på den döda valen på stranden. Cristabel som blivit teaterbiten får den fantastiska idéen att göra en teaterscen av valskelettet. Tillsammans sätter syskonen upp pjäser av Shakespeare och småningom är det inte längre bara släktingar som får ta del av dem utan publiken kommer även längre ifrån.

Handlingen i boken omspänner åren 1919-1945 och vi får följa med syskonens uppväxt till unga vuxna. Andra världskriget bryter ut och tonen i boken blir mörk. Digby drar ut i krig och Cristabel söker sig till underrättelsetjänsten och agerar spion. Senare rekryteras även Digby av underrättelsetjänsten och de kommer båda på varsitt håll att delta i den franska motståndsrörelsen. Nya, svåra roller långt ifrån det skyddande valskelettet. Flossie stannar hemma för att ta hand om det förfallande godset. Hon promenerar dagligen till valskelettet och finner att det blivit som ett andra hem för henne.

Att läsa Joanna Quinns debutroman är en omvälvande upplevelse. Den är som en egen värld, ett eget liv och man både sträckläser för att komma vidare och bromsar för att man inte vill att boken ska ta slut. Språket är vackert och stundvis är det som att följa med en film på vita duken. Speciellt tilltalas jag av den starka barndomsskildringen. Och det sätt på hur Cristabel och Flossie lyckas ta plats – som flickor/kvinnor – i ett mansdominerat samhälle. Hur de tre barnen får klara sig själva då självupptagna vuxna festar loss och tjänstefolket har bråttom med att passa upp. Hur barnen skapar sin egen värld och fyller den med fantasi och äventyr.

Boken följer också de vuxna personerna i barnens omedelbara närhet. Quinn porträtterar dem som mångbottnade karaktärer som det är lätt att förstå och känna med. För mig var Quinns roman samtidigt en mognadsberättelse, familjesaga, spionroman, kärleksroman och krigsroman. Spionscenerna är olidligt spännande och kärleken skymtar fram då man minst anar det. Det är en bok som värmer på många olika sätt, inte minst tack vare vänskapens helande kraft. Jag kan tänka mig att boken tilltalar många olika läsare.

Långt efter att jag har läst färdigt boken dyker karaktärerna upp i mitt huvud med jämna mellanrum. De får mig att tänka på hur var och en av oss skapar sitt eget liv utgående från det vi har att tillgå. Och hur vi kan hitta våra roller även om skådespelet inte är just det som vi vill eller väntade oss. Barndomens magiska stunder lämnar oss aldrig helt. Det är fint att bli påmind om det i dystra och svåra tider.

Eva Höglund
Skribenten är alumn från ämnet folkrätt vid ÅA och jobbar som informationsspecialist vid Åbo Akademis bibliotek. Hon har också skrivit två barnböcker i serien om Kompisdeckarna.