11.6.2024

Prorektor Reko Leino, professor i organisk kemi, rekommenderar två böcker för alla och envar. Den första handlar om bluesens mytologi, den andra om de svarta kvinnliga bluespionjärerna.

Den ikonoklastiska musikproducenten John Hammond ordnade i december 1938 en slutsåld konsert i New Yorks Carnegie Hall, From Spirituals to Swing, som ambitiöst skulle dokumentera och presentera till skandalöst integrerad publik dåtida afroamerikansk musiktradition, från slaveriets tider till dagens moderna jazz. Till konsertens bluesavsnitt hade Hammond planerat ett uppträdande av den numera mytiska gitarristen Robert Johnson, bara för att höra att han dött efter att ha druckit förgiftad whiskey i Mississippideltat ett drygt halvt år tidigare. Johnson blev den ursprungliga medlemmen i 27-klubben, senare tragiskt uppföljd av Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse.

Den mansdominerade och ofta övermaskulina bluesmytologin är fullpackad med storyn om hootchie kootchie-män, djävulens svärsöner och mojos. Ser man bakom sydstaternas ridå av tryckande fukt och värme och lyssnar litet noggrannare, upptäcker man hur genialt kreativa kvinnliga afroamerikanska artister, instrumentvirtuoser, kompositörer, journalister och producenter, från Pauline Hopkins, Geeshie Wiley, Big Mama Thornton och Billie Holiday till Whitney Houston och Rhiannon Giddens, har utformat rytmmusikens utveckling till det vi i dag är bekanta med.

Kimberly Mack, biträdande professor i afroamerikansk litteratur och kultur vid University of Illinois Urbana-Champaign, beskriver i sin bok Fictional Blues: Narrative Self-Invention from Bessie Smith to
Jack White (University of Massachusetts Press, 2020) hur den primära narrativen i bluesartisternas sånger, ballader, konserter och intervjuer alltid genom tiderna har kopplats med apokryfiska myter och legender, faustiska avtal vid vägkorsningar, fiktiva protagonister och överdrivna autobiografier. Dels för att underhålla publiken, dels för bättre försäljning, dels som vapen mot rasism och social-, kulturell-, ekonomisk- och könsdiskriminering.

Enligt Ma Rainey, självutnämnd Mother of the Blues, var det hon som ursprungligen myntade idiomet ’blues’ efter att hon 1902 i en liten stad i Missouri hade hört en ung kvinna sjunga om mannen som hade lämnat henne. William C. Handy, senare känd som orkesterdirigent och kompositör, kallade sig själv som Father of the Blues, eftersom det var just han som för första gången år 1903, på en järnvägsstation i Tutwiler Mississippi hade hört en fattig vagabond spela blues på slidegitarr med pennkniv. LeDell Johnson berättade i en intervju hur hans bror Tommy Johnson vid midnatt hade gjort en överenskommelse med djävulen i en vägkorsning. Aleck Miller började sälja sig som Sonny Boy Williamson, trots att en artist med samma smeknamn redan hade blivit populär. Muddy Waters lät sig presenteras som mera rural och exotisk artist än vad han i verkligheten var, i avsikt att göra bättre business.

Som ett exempel på nutida autobiografisk förfalskning påstod sig Jack och Meg White från den postmoderna bluesduon The White Stripes vara bror och syster, när de i verkligheten är ett före detta par, John Anthony Gillis och Megan Martha White från Detroit Michigan, är separerade men lever i ett produktivt affärsförhållande i stället för i äktenskap. Ännu djupare in i den afroamerikanska feminina påverkan i rytm- och populärmusikens utveckling genom tiderna går Daphne A. Brooks, professor i afroamerikanska och amerikanska studier, genus- och sexualvetenskap och musik vid Yale University, i sin prisbelönta studie Liner Notes for the Revolution: The Intellectual Life of Black Feminist Sound (The Belknap Press of Harvard University Press, 2021). Brooks skriver om Pauline Hopkins, en tidig afroamerikansk journalist, som lämnade sin tidigare estradkarriär som Bostons ”Favorite Colored Soprano” på 1880-talet, för att ägna sig åt att skriva rebellisk fiktion och konstjournalism. Legendarisk blev hon på början av 1900-talet som kolumnist och redaktör av The Colored American Magazine. Brooks lyfter fram figurer som Abbey Lincoln, en black power-jazz-ikon, och berättar om hennes transformation från glamorös pinuppa till en visionär avantgardistisk jazzvokalist och socialpolitisk aktivist. Hon skriver också om Geeshie Wiley och Elvie Thomas, vars hela gemensam inspelade produktion från början av 1930-talet består av endast sex låtar. Hon berättar om deras liv som förblivit nästan okända för oss. Ett liv som präglades av rasism, fångenskap, fysisk och psykisk misshandel, desperation och övermänsklig musikalisk talang. Samtidigt utgör hennes bok ett testamente för den afroamerikanska feminismen, hur dessa kvinnor och ’systrar’ trots den förtryckande och patriarkaliska kulturella och samhälleliga, ytterst rasistiska omgivningen, förmådde skapa signifikanta innovationer och bli bland de största stjärnorna i förra seklets musikkultur. Utan deras inverkan och deras musik skulle världen vara en annan.

Som mänsklighetens ambassadör seglar Blind Willie Johnsons eteriska slidegitarrspiritual Dark Was the Night, Cold Was the Ground, en av mina egna ultimata favoriter, redan någonstans ute i den interstellära rymden på Voyager-sondens guldskiva, miljarder kilometer från jorden. Inte ens The Beatles fick vara med på den samlingen. Men, om jag måste välja en desert island disc, en enda låt att få ta med mig härifrån, skulle jag ta Last Kind Words Blues, som hon i april 1930 spelade in för Paramount Records i Grafton Wisconsin, med Elvie Thomas på andra gitarr. Fortfarande vet vi inte med säkerhet vem Geeshie Wiley egentligen var, men jag skulle kunna lyssna på hennes magiska sång dagen och natten lång, om och om igen – och det gör jag ibland. I dag finns kanske två eller tre kopior kvar av den ursprungliga gramofonskivan. Digitalt lever den för evigt.

Reko Leino
Skribenten är professor i organisk kemi vid Åbo Akademi och Åbo Akademis prorektor för forskning, som 1986–87 som 17-åring spenderade ett år i södra Mississippi, 100 engelska mil från New Orleans. Macks och Brooks böcker finns att låna från hans privata samling.