17.4.2020
Varifrån kommer antisemitismen, hur kommer det sig att den under de senaste decennierna vuxit i kraft i Europa och även i Finland? Hur ska man förklara att en finländare blir antisemit? Varifrån hittar den latenta antisemiten bränsle till sitt hat?
På förintelsens minnesdag den 27 januari utsattes synagogan i Åbo för vandalism i form av klotter med röd färg. Att vandalismen utspelade sig just på årsdagen ger en vink om att klottret inte var slumpmässigt.
Under åren har man fått läsa om en växande antisemitism i Europa och från Sverige kan man läsa många oroande rapporter. Men antisemitismens fula tryne verkar även visa sig i Finland alltmer.
För en oinvigd kan det vara svårt att förstå varifrån judehatet får sitt bränsle. Hur kan man som finländare ramla in i ett antisemitiskt tänkande? Till skillnad från andra minoriteter syns till exempel judarna knappast i gatubilden, de är så få, eller i den mån judar syns finns det inget i deras klädsel eller utseende som särskiljer dem från majoritetsbefolkningen. Detta inte sagt för att synlighet skulle vara något legitimt skäl för hatiska reaktioner – men synlighet skulle åtminstone förklara varifrån latent antisemitiska personer får sina triggers. Vad är det som utlöser judehatet, varför finns det hos oss?
– Om vi visste det skulle vi antagligen ha löst problemet med antisemitismen. Antisemitismen lever hos oss på ställen där det inte finns judar. MV-lehti, Ilja Janitskins avskyvärda publikation innehöll en massa antisemitism och på nätet i övrigt finns hur mycket som helst, säger Ruth Illman, föreståndare för Donnerska institutet. Hon har judaistik som ett av sina specialområden.
– Judehatet är en av historiens ofattbara slasktrattar. Om man tittar på den judiska församlingen i Åbo så är det precis som du säger, det finns inget att ta fasta på för den som vill vara antisemit. Församlingen här har cirka 70 medlemmar, judarna här har inga integrationsproblem och heller inga radikaliseringsproblem. Och det väcker ju frågan: varför detta judehat?
Ett svar, säger Illman, är att antisemitismen hänger ihop med en av mänsklighetens mångtusenåriga mytologier om judarna.
– Inte för att jag tror att klottrarna var bevandrade i mytologierna på något djupare sätt. Den röda färgen för ju tankarna till blod och kanske ville de anspela på den gamla antisemitsika klichén om judarna som blodsutsugare, men i bibelberättelsen om uttåget ur Egypten är blod på dörrpostarna något som skyddar israeliterna. Mose uppmanade dem att stryka blod från påsklammet på sina dörrar den natten då dödsängeln gick fram och dödade allt förstfött i Egypten, det var tecknet som besparade dem och som slutligen tvingade Farao att låta dem gå.
”Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll […] Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. […] Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.”
– Men som sagt, de här klottrarna var nog inte på det sättet bildade, skulle jag anta.
Hatet mot judarna är äldre än kristendomen, men just i Europa hängde judehatet länge ihop med att judarna var ”Jesus-mördarna” och att det överhuvudtaget finns judar efter Jesus kunde ses som ett ifrågasättande av kristendomen.
Genom den europeiska historien har judarna ofta fått ta rollen av det ”absolut andra”. Under medeltiden viskade man om judar som förgiftar brunnar och mördar småpojkar. Judar fick heller inte äga land. Därför blev handel och penningaffärer för många judar ett sätt att överleva – verksamheter som sedan genererat myter och rasistiska bilder om de kringvandrande judarna, men också gett upphov till ghettoisering och isolering eftersom judar på många håll bara fått bo på specifika platser.
Tusen år senare när nationalstaten uppstår och idéerna om ett folk och ett land tar fäste faller judarna igen utanför och retoriken mot dem får igen mera material.
– I den nazistiska rasläran beskrivs judarna som en parasiterande och skadlig ras. I förbifarten kan sägas att det faktum att liknande språk nu till och med offentligt används av sannfinländarna om muslimerna är verkligt skamligt och bekymmersamt. Det är en farlig väg vi hamnat in på och det ska vara absolut nolltolerans mot sådant prat.
– Men tillbaka till judarna så beskylls de ju för att vara både kapitalister och kommunister och ovan på det kommer alla konspirationsteorier: de har makt över USA, makt över amerikanska medier och makt över filmindustrin. Det är sant att det finns många personer med judisk bakgrund på prominenta poster i just USA, men idén om att de i det fördolda konspirerar för något lika dolt syfte är klassisk antisemitism.
I 1900-talets Europa är nazisternas förintelseläger och judeutrotning den dominerande bilden av den fullständigt tygellöst bestialiska antisemitismen, men även i Sovjetunionen utövades enorma systematiska grymheter mot judarna. Hos oss är vi kanske vana med att judehatet främst kommer högerifrån, i form av nynazister, men faktum är att en påtaglig del av den antisemitiska aktiviteten i Finland kommer från radikalvänstern.
– Då hänger antisemitismen ihop med kapitalism och staten Israel. Man tillskriver alla judar ansvaret för statens Israels agerande. Då tycks man tänka att den judiska församlingen här också på något sätt bär ansvar för det ena eller andra som den israeliska regeringen drivit igenom.
– En tredje stark källa till antisemitism är den oerhörda judehatsretorik som finns bland muslimerna i Mellanöstern. Det är något man inte bör förneka eller vara blind för. Det är svårt att föreställa sig det hat och de nidbilder som odlas ända från barnsben, genom skolan och allt offentligt liv i många av dessa stater. Det ger upphov till föreställningar som är så självklara att det verkligen inte är enkelt att bli av med dem. Men vill man få en vink kan man kanske titta vilka föreställningar som åtminstone tidigare fanns hos oss om ryssarna.
Ett annat bisarrt fenomen som också uppstått under senare tid är en idé om att judarna i och med förintelsen kapitaliserat lidandet och därmed tagit sig ett orättvist retoriskt övertag som västvärldens onda samvete. Vissa vill framställa det som en tävling om vem som lidit mest, var det judarna eller var det kanske andra människor som förföljts av Stalin eller någon annan despot, eller kanske en helt annan grupp människor? Den som lidit mest kan enligt det här resonemanget få något slags lidandets gloria som ger en ett unikt perspektiv som ger en mera rätt än andra att säga något om världen.
Även detta beskylls alltså judarna för idag och samma tänkande går igen i olika former av identitetspolitik, och till identitetspolitiken hör ofta ett hierarkiskt tänkande om vem som får säga något. Samma reflexer och vilja att ta på sig offerrollen finns både på höger- och vänsterhåll – men i den antisemitiska varianten menar man att det är orättvist att judarna ska få ta på sig rollen av ett folk som lidit.
– Som om det att vi uppmärksammar förintelsen och antisemitismen skulle vara bort från någon annan.
Som om det att vi uppmärksammar förintelsen och antisemitismen skulle vara bort från någon annan.
Ruth Illmans far, professor Karl-Johan Illman var känd forskare inom judaistik.
– Min far fick ta emot ett och annat för att han förknippades med judar. En gång fick vi hemskickat ett helt otroligt kollage av antisemitiska citat ur världslitteraturen som någon måste ha satt avsevärt tid på att tota ihop. Det var riktat till min far och innebörden i kollaget var judehat och hot mot honom. Jag minns hur skrämmande jag tyckte att det var. Jag var barn, och vi var ju inte ens judar – ändå fick vi det här hatet på oss. Det som jag lärde mig är hur det känns att bli hotad och hatad för något som någon annan bestämt att du representerar.
– Kort sagt kan man säga att antisemitismen inte bara är judarnas problem, det är allas vårt problem. Så fort man börjar bygga upp nidbilder förminskas vår värld. Och dessa nidbilder gäller som sagt idag i vårt land inte enbart judar.
Judiskt vardagsliv i Finland
Det Polin-finansierade forskningsprojektet Minhag Finland kartlägger judiska identiteter och deras gränser i dagens Finland. En viktig del av projektet är att samla in nytt etnografiskt material som belyser hur små men betydande val och överväganden som görs i vardagen formar vad det betyder att leva som jude i Finland idag. Det hebreiska ordet minhag betyder tradition och omfattar både synagogans liturgiska bruk och vardagens sedvänjor – det som är unikt för hur judiskt liv i Finland formats över tiden.
Forskare utgår ofta från att religioner formas av de stora tunga orden: de auktoriserade tolkningarna, de institutionella ritualerna och de lärda männens teologier. Minhag Finland-projektet vill lyfta fram vikten av vardagen: av alla de små val människor ställs inför då de försöker leva ut sin religiösa identitet mitt i livet.
Minhag Finlands webbplats: https://polininstitutet.fi/judiskt-vardagsliv-i-finland/