23.3.2021
Den franska revolutionen satte igång ett händelseförlopp som går att beskriva som kampen mellan sekulärt och religiöst som sedan förvandlas till kampen mellan den politiska vänstern och den politiska högern. I det franska sammanhanget fick tryckfriheten och yttrandefriheten en grundmurad ställning som har hållit till våra dagar – något som bland annat syns i unikt franska publikationer som Charlie Hebdo.
Den franska idén och praxisen kring yttrandefrihet som tar sig i uttryck i anstötliga satiriska teckningar bygger på en tradition som går tillbaka till den franska revolutionen. En tradition som genom tiderna inte bara provocerat makten utan allt och alla som råkat bli dess måltavla. Ibland har det haft fruktansvärda konsekvenser, där den av jihadister utförda massakern på satirpublikationen Charlie Hebdos redaktion och terrordådet på klubben Le Bataclan år 2015 är de hemskaste exemplen. Men så sent som i oktober 2020 utspelades också ett uppseendeväckande brutalt mord då en jihadist med tjetjenskt ursprung mördade en fransk lärare som visat exempel på provocerande grafik för sina elever – däribland bilder på profeten Mohammed.
Fred Andersson, docent i konstvetenskap och lärare i visuella studier vid Åbo Akademi, har forskat i grafiken som alltså sträcker sig tillbaka till tiden för den första republiken, det vill säga 1792. Då utvecklades Frankrike i en riktning som är unik vad gäller tryck- och uttrycksfrihet i hela världen.
– En sådan tidning som Charlie Hebdo är knappast möjlig i varken Sverige eller Finland, säger Fred Andersson.
Varför är det så?
– Charlie Hebdo är en del av en fransk tradition som börjar strängt taget för mer än 200 år sedan i samband med den franska revolutionen och i ett skede var tryckfriheten, säg mellan 1790–92, helt obegränsad. Sedan har det varit många faser fram och tillbaka i Frankrike, det behöver vi inte gå närmare in på. Men vad hände i till exempel Sverige och Finland under samma tid? Jo år 1792 blir Gustav III nerskjuten på operan, och inte av några folkliga revolutionärer. Det var inte folket som organiserat konspirationen mot Gustav III utan det var den absoluta eliten och överklassen i samhället – adliga kretsar som ansåg att Gustav III tog för mycket hänsyn till, som man såg det, ”lägre stånd”, det vill säga bondeståndet och borgarståndet.
Precis motsatsen till revolutionen i Frankrike?
– Jojo, men samtidigt var inte Gustav III någon som hade några sympatier för revolutionen i Frankrike. Det var ju en stenhård censur i Sverige under Gustav III:s tid. Det var förbjudet att ens nämna händelserna i Frankrike eller de mest framträdande ledarna i Frankrike efter 1789 som Robespierre, till exempel.
Hade vi någonting sådant i Norden då – som tidningar, eller blad?
– Idag är det ju så behändigt att i Finland kan vem som helst gå in på Nationalbibliotekets hemsidor och titta i deras tidningssamlingar och då ser man att all finländsk dagspress, från det att det startar på 1700-talet då de första både svenskspråkiga och finskspråkiga bladen kommer ut, var strikt censurerad. Den tidens dagstidningar som väl kom ut några gånger i veckan, var inte nyhetstidningar med politiska kommentarer, utan det var snarare vad vi idag skulle kalla kulturtidningar där det politiska hålls borta. Man trycker religiösa texter, texter om litteratur, texter om estetiska saker – och det är igen okontroversiellt, inte politiskt och behöver inte censureras.
– Men om vi nu talar om visuell historia och visuell kultur så fanns det väldigt lite bilder i tryckt form på den tiden för de var helt enkelt så svåra att trycka. Vissa publikationer, vissa dyrare böcker och så vidare hade bilder. Men det var en oerhörd investering att få en bild tryckt på den tiden.
– Det här ändras på mitten av 1800-talet då de första stora mekaniserade rotationspressarna kommer, och då går det att framställa en morgontidning i 100 000 exemplar. Det är då den moderna pressen med stora volymer startar.
Sekulärt kontra religiöst
Den franska revolutionen lanserade också kraftigt idén om en sekulär moral i opposition mot den religiösa. Ett av den här konfliktens uttryck blev senare konflikten mellan vänster och höger – som under kalla kriget blev konflikten mellan Sovjetunionen och USA. När Sovjetunionen klappade ihop 1991 vågar man kanske utan att bli politiskt kontroversiell säga att väst behövde en fiende och hittade en i islam – som ställde upp i form av islamistiska regimer och terrorrörelser. Och så har man återigen hamnat i en konflikt mellan en sekulär värld och en religiös, fast nu har USA och väst fått rollen som sekulär medan islam, eller rättare sagt bestämda positioneringar inom islam och islamistiska regimer (Iran och Saudiarabien kanske främst) får stå för det religiösa.
Det är i Frankrike som konfliktens senaste inkarnation tagit sig brutalast uttryck med islamistiskt motiverade mord och massakrer på civila. När intervjun med Fred Andersson gjordes i höstas hade en tjetjensk jihadist mördat den franska läraren Samuel Paty som för sina elever visat bilder som av en del muslimer uppfattats som anstötliga (bilder på profeten Mohammed).
Att mordet skedde i Frankrike och inte i ett annat land i Europa hör åter ihop med den franska traditionen av uttrycksfrihet. I debatten som följde efteråt fördömdes mordet unisont – men det var i alla fall inte ovanligt att se inlägg, kanske främst från privatpersoner i väst (och inte från etablerade journalister), som i något slags försoningens anda menade att man måste förstå att bilderna är så anstötliga för muslimer att mord därför kan ske och att det var något av lärarens eget fel då han provocerade som han gjorde.
– När det gäller toleranser för politiskt inkorrekta bilder och åsikter så är den toleransen mycket mindre i både Storbritannien, Sverige och Finland än vad den är i Frankrike. Och så kommer sådana här kommentarer som den i The Guardian att, ”jo det här är ju förfärligt, men samtidigt så måste man tänka på vad man säger” – alltså lite underförstått att de får skylla sig själva som blir föremål för attacker därför att de har överskridit gränsen för vad som är politiskt korrekt.
Jag är inte säker på att det här var en artikel, men i varje fall har jag läst sådana kommentarer.
– Ja, men jag känner igen resonemanget. Det påminner ganska mycket om debatten i Sverige. Det har att göra med politiska traditioner. I Frankrike har man sedan 1792 en tydlig princip: staten ska vara skild från religionen, staten ska vara skild från kyrkan. Staten ska vara sekulär. Därför är religiösa symboler och klädsel som tydligt markerar religiös tillhörighet i princip förbjudna i de franska skolorna.
Andersson säger att i Sverige finns inte den franska republikanska traditionen som däremot finns i Finland, till större del än i Sverige i varje fall. Det beror på det som händer 1917–18 runt om i Europa. Det var nära att Sverige följde samma utveckling som Ryssland, Tyskland, och Finland, det vill säga revolution och krig. En uppgörelse med gamla strukturer, ett krav på demokrati och ett krav på fördelning av resurser blev så pressande att det nästan blev revolution även här. Men istället blev man i Sverige bra på att sitta tillsammans och förhandla – ”den svenska modellen”. Kungamakten i Sverige gick med på att sätta sig ner och förhandla fram en kompromiss och så småningom får Sverige en socialdemokratisk regering. Så blev det alltså inte i Finland där vi hade ett mycket brutalt inbördeskrig.
Och hur kommer vi härifrån till vad man får och inte får uttrycka?
– Jag tror att när det gäller toleransen för alla möjliga politiskt inkorrekta bilder och åsikter så är den toleransen mycket mindre i både Storbritannien, Sverige och Finland än vad den är i Frankrike.
Samtidigt påpekar Andersson att man i Sverige har profiler inom minoriteterna, han nämner judiska och muslimska exempel, som går åt varandra utan större hänsyn i sin retorik.
– Då är ju majoritetskulturens reaktion inför det här ofta lätt generad. För de som är judar eller är muslimer vågar säga det som vi som tillhör svennebanankulturen inte vågar. I Sverige så handlar majoritetskulturen och majoritetssamhället så oerhört mycket om kompromisser. Och för att det här ska hålla krävs det att man undertrycker vissa saker, annars kraschar det sociala kontraktet. I ett land där det har funnits en väldigt stark koppling mellan stat och kyrka och som nu har en allt större mängd invånare som inte är kristna och tillhör en annan religion blir det väldigt känsligt med att börja förbjuda slöja och religiösa uttryck. Och det här leder till problem. Det här problemet finns inte i Frankrike för där är det mera klart och tydligt: i vissa offentliga rum tillåter vi inte de här symbolerna. De tillåter inte slöjan, hakkorset, tillåter inte hammaren och skäran.
Men Frankrike har å andra sidan haft återkommande våldsamma motsättningar mellan olika grupperingar sedan 1789. Den andra franska republiken startar i en revolution år 1848 där vänster- och högergrupperingar strider om inflytandet. Högersidan vinner, något som Marx beskriver i flera verk på 1850-talet. Men tryckfrihet råder fortfarande.
– Och då har vi vänstertidningarna, som motsvarar Charlie Hebdo i dag, som ”tidningen för löje”, Le Journal Pour Rire som utan någon korrekthet utmålar hur man tycker att högermänniskorna är.
Charlie Hebdo har ju inte blivit berömt för att de har jättegod smak – och det kan man ju inte säga om Le Journal Pour Rire heller.
– Nej, inte särskilt god smak. Men roligt som fan. I Sverige och Finland dröjer det till 1900-talet innan vänstersatiren börjar växa fram. I Finland med sådana tidningar som Fyren, Tuulispää, sedan på 1920-talet sådana som var mera entydigt sovjettrogna som Tuisku. I Sverige fanns Naggen som skapades av några utav de skickligaste tecknarna vid den tiden som Ivar Starkenberg och Eigil Schwab.
På bilderna i dessa vänsterpublikationer, där en stereotyp av borgaren och kapitalisten växt fram, ser man tydliga likheter med antisemitiska bilder av judar, vilket understryker det faktum att inte heller vänsterrörelsen är förskonad från antisemitisk last.
Men om man hoppar till nutid och hamnar hos svensken Lars Vilks som fick en dödsdom utlyst över sig på grund av att han ansågs häda Mohammed – vad pratar vi om då?
– Vilks gör inte sina rondellhundar som representant för vänstern på något sätt. Inte heller som satirtecknare på något sätt, utan det han gör, gör han som en konstnär. En konstnär som vill testa om han kan göra detta och vilken effekt det får. Och det får ju den oerhörda effekten att han blir mordhotad, folk börjar bojkotta svenska produkter och Lars Vilks måste ställas under polisbeskydd.
Men viktigt är här alltså att Vilks inte faller tillbaka på någon tradition utan det är något helt annat som pågår i Frankrike?
– Det finns ingen koppling till den franska vänstertraditionen över huvud taget. För Vilks är det ett konstnärligt experiment och han är inte nödvändigtvis ens medveten om hela det här sammanhanget med de ideologiska riktningarna och satirtraditionen. Vilks har ingen koppling till någon politisk rörelse, han är en fristående konstnärlig anarkist.
Som verksam vid Åbo Akademi och andra universitet – ser du själv att folk blivit känsligare eller aktsammare med hur man uttrycker sig under den tid du varit uppmärksam på sådana här frågor?
– Våra studenter är ju mycket medvetna, men då får man ju tänka på att de är en mycket ovanlig grupp. Alltså studenter som har valt att läsa humaniora, hur strategiskt smart är det idag? Detta är ju studenter som brinner för bildning och för kritiska perspektiv på samhället som samlas här hos oss på våra kurser. Medan jag måste ju säga att när jag lyssnar på finlandssvenska medier och då jag lyssnar på de finlandssvenska radiokanalerna så tycker jag att det verkar som att det allmänna medieklimatet här innebär en avskärmning mot stora saker som händer i samhället. Inte minst ungdomsradion, Radio Extrem, jag lyssnar på den och jag kan inte höra något annat än flyktbeteende, ärligt talat. Att man pratar om allt annat än just det som vore viktigt att diskutera.
Till exempel det som pågår i Frankrike nu?
– Till exempel. Eller till exempel klimatkrisen, eller de politiska följderna av coronaviruset. Vilket superläge det är nu för alla auktoritära krafter att strama åt och begränsa rörelsefrihet och yttrandefrihet. Titta bara på Ungern, till exempel.
