1.3.2019
Slöjdämnet är ett betydligt mer mångfacetterat ämne än vad man i obetänksamhet kan få för sig. I slöjdundervisningen etablerar eleverna kontakt med sin värld genom att känna, planera, använda verktyg och bearbeta material. Många av dessa färdigheter riskerar komma på undantag i ett samhälle som allt mer orienterar sig mot det digitala.
I takt med att den digitala tekniken trängt sig allt djupare in i vardagen och också in i skolans läroplan har en del röster börjat varna för konsekvenserna. En del av varningarna gäller barnens allt ensidigare kontakt med material och verktyg då en mycket stor del av barnens taktila erfarenhet begränsas till pekskärmar och tangentbord. Det är till exempel oklart i vilken grad vårt tänkande är format av kopplingen mellan handens arbete, känsla och öga-hand-koordination – men det finns i varje fall ett påvisat samband mellan neurokemiskt välbefinnande och att använda händerna i vardagen. Med andra ord: man mår bra av att göra saker med händerna.
Med risk för att vara mossig passar MfÅA på att prata med Mia Porko-Hudd, professor i slöjdpedagogik vid Åbo Akademi och Juha Hartvik, universitetslärare i slöjdpedagogik vid Åbo Akademi om vikten av att barn umgås med sin värld annat än genom appar.
Om man gör en koppling till idrotten, där det idag finns anledning även för unga toppidrottare att öva grundrörelser. Med grundrörelser menar man ”gå som en björn”, kullerbyttor, volter, rörelsemönster som en tidigare generation idrottare hade etablerat redan som barn genom lek och övning i skolgymnastiken. De här rörelserna ger en repertoar neurologiska mönster, kroppskontroll, och -känsla, som en del unga idrottare på hög nivå saknar idag och som syns när de ska lära sig svårare saker. Kan man göra en koppling mellan idrottens problem och den brist på omväxlande stimuli dagens barn möjligtvis lider av på grund av ensidigt användande av händer och kropp?
– Ja, det är sant att handens verksamhet blir lätt ensidig för dagens barn. Verksamheten begränsas lätt till några fingrars rörelse och det taktila till en glasyta, säger Mia Porko-Hudd.
– Och det är ju så att skärmen lätt tar över för stor del av dagen. Om man tänker på hur många proffs och psykologer och andra experter som planerat att få oss att hållas vid skärmen är det i och för sig inte överraskande. Men det kanske finns en anledning att vara lite bekymrad.
– En del barn gör väldigt lite praktiska saker med händerna. Men vad jag vet finns det inte mycket forskning på området om vad det har för konsekvenser, men att barn har en mindre repertoar, som du säger, är en realitet vi måste leva med. Vad gäller barns hobbyn är det fysiska aktiviteter som idrottande som har överhanden. Onödigt få hobbyverksamheter handlar om att göra något med händerna, säger Juha Hartvik.
– Men jag vet inte om man generellt kan säga att nivån överlag har sjunkit. Det som vi definitivt kan se är att variationerna är betydligt större än förut: det finns de som är väldigt skickliga och de som har stora problem med handfärdigheter. Det går att lära sig de här sakerna även som vuxen, men en del saker som speciella former av öga-hand-koordination är det bra att lära sig som ung då hjärnan är plastisk.
Porko-Hudd säger att barn i årskurserna 1–2 i grundskolan enligt den nuvarande timfördelningen har två slöjdtimmar i veckan, vilket hon ser som en positiv sak. Hon säger också att man i utbildningen av lärare vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier ser att studerande kan färre praktiska saker än tidigare.
– Det vi gör är att vi utbildar ämneslärare och klasslärare. Vi ser att dagens studerande kan mindre än tidigare årskullar och man får höra att ”fingrarna inte lyder”. Därför är det viktigt att öva saker som att sticka, virka, penngrepp, och så vidare. Det finns många barn som inte vet hur man håller i en sax när man ska klippa tyg eller papper.
– Fast det är inte så enkelt att vi kan skylla allt på den digitala utvecklingen. Hela samhället har förändrats i och med att kommersialiseringen har trängt in på alla möjliga områden. Folk gör mindre själva då allt går att köpa, både varor och tjänster.
Trots mina egna mycket begränsade insatser i att göra något praktiskt slöjdande i vardagen upplever jag en stark känsla av att få kontakt med världen när jag lyckas göra något, som att till exempel kitta fönster. Jag känner ett ägarskap av föremålen, lägenheten jag bor i på ett helt annat sätt när jag lyckas fixa något själv jämfört med att jag aldrig själv rör något och genast tillkallar hjälp. Är den här kontakten något som slöjdämnet befattar sig med eller är det mer en sidoeffekt?
– Slöjd handlar mycket om att knyta kontakten till världen. Det är en viktig sida av att kunna använda händerna. En annan är att man lär sig känna igen material med handen, hur saker känns. Hur känns trä, hur känns plast, hur känns ull. Rörandet i sig stimulerar hjärnan. Trots det digitala lever vi i en fysisk värld. Slöjden handlar inte enbart om att lära skolelever tillverka bruksföremål för något framtida bruk, utan om att etablera kontakten med den fysiska världen, att utveckla kunnande som ligger utanför det konkreta slöjdandet som gör det möjligt att tillämpa kunskaper och färdigheter i helt andra sammanhang än det som direkt har att göra med slöjdandet. Läroplanen tar upp exempelvis multiliteracitet, inom slöjdämnet jobbar vi med läskunnighet av material, verktyg, tillvägagångssätt och produkter, säger Porko-Hudd.
– Samtidigt är det inte alls nödvändigt att stänga ute det digitala. Det finns mycket inspiration att hämta från nätet, men se till att barnen har material och verktyg tillgängliga. Kombinationen av inspiration från nätet och sedan fysiska material hemma eller i skolan kan vara mycket fruktsam, säger Hartvik.
– Målet för skolans slöjdundervisning är att eleven lär sig behärska en hel slöjdprocess från första idéer via planering till tillverkning och utvärdering.
– Det är en väldigt stimulerande process, många olika områden i hjärnan utvecklas och tvingas arbeta när man ska förutse olika moment. Man måste kunna tänka både framåt och bakåt i ett flöde, ha överblick över en hel process och se var det kommer att uppstå problem och sedan jobba med problemlösning mycket konkret.
Man kunde kanske tänka sig att ett problem för ämnet slöjd är att det inte sysslar med en verklighet som går att formalisera, just för att kontakten med verkligheten är så intim. Jag antar att det är svårt att på ett entydigt sätt bedöma en prestation – på samma sätt som till exempel inom konst?
– Att det inte går att formalisera problemen på förhand är riktigt, ämnet handlar ofta om att jobba med problem som inte gick att förutse innan man står inför det, säger Hartvik.
– Men om du menar att den aspekten skulle leda till att det skulle vara svårt att legitimera ämnets fortsatta existens så har vi lyckligtvis inte haft ett sådant problem, det har man däremot haft i Sverige där slöjdämnet är mera ifrågasatt. I Finland har slöjden ett starkt fotfäste sedan 1860-talet då folkskolan tog form. Och slöjdämnet för ämneslärare har haft samma krav på magisternivå som alla andra ämnen. På 1980-talet fanns det redan slöjdforskare som kunde föra ämnets talan, säger Porko-Hudd.
– Ämnesstrukturen skiljer sig från den rikssvenska, där har man ämnena slöjd och ”teknik” skilt för sig. Vi har inte ett teknikämne utan delar av det som i Sverige sorterar under teknikämnet är hos oss inbakat i slöjden. Exempelvis programmering som finns starkt med i den gällande läroplanen kan mycket väl införlivas även i slöjdämnet. Det är kanske en delorsak till att vi inte varit utsatta för att det vi lär ut skulle anses förlegat, säger Hartvik.
– Men det är klart att det är ett ämne som liksom alla andra måste hålla sig uppdaterat. Vad är allmännyttigt, vilka färdigheter och vilken kunskap bör eller kunde läras ut i slöjd? Vad är det viktigaste? Sådana frågor får man ställa sig kontinuerligt. Det finns också en fråga om vad exempelvis industrin behöver idag. Valmet Automotive som tillverkar bilar i Nystad säger att det är jätteviktigt att nya arbetare är händiga, alltså att de har basfärdigheterna. Resten, den specialiserade utbildningen för olika moment lovar de att de sköter själva.
– Från Sverige hörde vi rätt nyligen att kirurger slog larm om att de behöver människor som kan sy. Det är alltså en färdighet som blivit allt sällsyntare att läkarstuderande har med sig från grundskolan.
Bredda materialområdet
Porko-Hudd säger att skapande i material på ett målmedvetet sätt ska gynnas redan inom småbarnspedagogiken och förskolan. Det är naturligt och lockande även för de allra minsta att pröva på slöjdens arbetsformer. Där finns slöjden för de minsta i form av att känna, skapa och forma.
– Det man är på väg att göra är att bredda materialområdet även för de små. Det vill säga vidga till även hårda material, alltså från tyger, papper och den stilen till trä och även andra hårda material.
– Till skillnad från tidigare är ämnet i skolan inte indelat i något för flickor och pojkar utan alla ska ha möjlighet till samma kunskapsinnehåll. Och målet är också att förutom lära barnen att jobba i nya material också att komma loss från könsbundenheten.
Hartvik menar att det är synd att den obligatoriska slöjden tar slut i sjuan. Högstadieårskurserna 8 och 9 kan man gå helt utan slöjd och möjligheten att avlägga gymnasiediplom i slöjd finns bara inom ett fåtal gymnasier. Möjligheterna finns, men skolorna prioriterar inte arrangemangen av slöjd i gymnasiet.
– Om man fortsatte med slöjden i åttan skulle det finnas lite mera tid för att lära sig en aning mera avancerade saker som svetsning, som i och för sig lärs ut i sjuan men man skulle kunna bli bättre på det. Det som händer för de som går genom gymnasiet och sedan söker sig till ett yrke där mera praktiska färdigheter krävs, är att det uppstår en period på flera år där praktisk färdighetsövning saknas. En lösning vore att man erbjöd slöjd även i gymnasiet.
Det kan hända att jag har fel, men jag tycker mig se att det finns en allt bredare trend att gå emot slit-och-släng-livsstilen och att folk mer och mer börjar bli intresserade av att själv kunna lappa och reparera sina saker. Igen: är det här hållbarhetstänkandet något som finns i ämnet?
– Hållbarhetstänket har funnits i slöjdämnet från allra första början, även om det nu är mer aktuellt än på länge. I slöjden genom historien har man ju lärt sig att använda materialet tills det är slut och sedan, om inget annat, bränna upp det, säger Hartvik.
Hållbarhetstänket har funnits i slöjdämnet från allra första början, även om det nu är mer aktuellt än på länge. I slöjden genom historien har man ju lärt sig att använda materialet tills det är slut och sedan, om inget annat, bränna upp det
– En del av slöjdens innehåll är ju att lära sig förstå sig på hållbar beklädnad, att se om sömmen håller, om knapparna sitter fast, och så vidare, säger Porko-Hudd.
– Man lär sig känna igen kvalitet och vilket material en produkt är tillverkat av och vad materialet lämpar sig till. Och man ska också lära sig bedöma om man kan reparera något och om det är rimligt att göra det – vilken tid och vilka resurser kommer att krävas?
– Och på tal om hållbarhet så lär ämnet även ut uthållighet som inte är så vanligt i ett samhälle där vi är vana att bli belönade direkt. För att få färdigt ett projekt måste man orka jobba med det i fem, sex, sju veckor. Å andra sidan kan man ju säga att ämnet är tacksamt för så fort du gör något syns det. Men man ser också att det är långt kvar tills det man jobbar med är färdigt. Men det är som med allt annat, ju mer man gör något desto mer lär man sig se och desto större tillämpningsområden ser man att det man sysslar med kan ha. Man får fler strategier att angripa ett problem. Och man får lära sig att det är OK att det inte blir som man först tänkt, att man måste anpassa sig.
– Ja, och också att det inte alls blir som du tänkt så du får börja om från början.
Hur ser framtiden ut för ämnet? Var finns utmaningarna?
– En omständighet är ju att ämnet inte längre delas upp i teknisk slöjd och textilslöjd. Det är en praktisk utmaning då man i skolorna har en lärare för teknisk slöjd, en lärare för textilslöjd och skilda utrymmen för de olika aktiviteterna som kanske fysiskt ligger långt från varandra. Men den nya läroplanen kräver alltså mera samarbete mellan dessa två lärare. Vilket i sig är bra. Men med det finns det förstås också en risk att kommunerna får för sig att en enda lärare kan sköta allt, säger Porko-Hudd.
En ständig utmaning för ämnet inom grundskolan är att förnya sig så att eleverna upplever slöjd som meningsfullt, viktigt och roligt. Enligt ursprungsbetydelsen av ordet slöjd är en slöjdare slug, kunnig och företagsam. Detta är absolut inte mossiga egenskaper, utan högst aktuella och relevanta även i dagens högteknologiska värld.
– Vid lärarutbildningen eftersträvar man att utbilda kunniga lärare med vilja och förmåga att samarbeta och tillvarata olika expertis hos lärarna för att även i framtiden erbjuda eleverna ett givande och mångsidigt utvecklande slöjdämne.