13.11.2024
Lärarens möjligheter att närma sig sitt jobb holistiskt och utöva ett vitt samhällsengagemang genom sin yrkesroll har minskat med tiden. I stället har lärarens roll mer och mer blivit expertens. I förändringen finns en risk för distansering både från innehållet i det man undervisar liksom en distansering från eleverna. Grovt taget kan samma distansering också skönjas i distanseringen mellan barn och vuxna, lärare och föräldrar och mellan oss alla i samhället.
Den som lever vet att samhället förändras, och i och med att samhället förändras förändras också våra yrkesroller och de grundläggande förutsättningarna för hur våra yrken sköts. Läraryrket hör till ett av fundamenten i ett fungerande samhälle och det är också i läraryrket förändringar i förväntningar och förändringar i förutsättningar snabbt blir synliga.
Mårten Björkgren är äldre universitetslektor i religionsundervisningens didaktik vid Åbo Akademi. Han är nu inne på sitt sista år i tjänst vid Åbo Akademi och reflekterar över läraryrket, lärarutbildningen och lärarens roll i samhället.
Kan du direkt ge en klar förändring i förväntningar på lärarrollen jämfört med tidigare decennier?
– Om vi tittar på förändringarna under det här seklet, under de senaste tjugo åren, så bidrar förändringarna i samhället kraftigt till förändringarna i lärarrollen. Samhällsförändringar påverkar förstås alla yrken, men en av de saker man kan se vad gäller lärarrollen är förväntningarna på vad utbildningen ska ge. Och det syns till exempel så att barn mycket tidigt förväntas börja tänka på karriär och det trycket kommer från olika håll, också från föräldrarnas värderingar om vikten av en god utbildning.
– Jag minns att jag själv först efter att jag skrivit studenten började fundera på vad jag ska göra, och att jag då såg universitetet som ett ställe där jag kan visa vad jag går för. Den inställningen, det tänket, att man måste veta vad man vill, tycker jag att man numera rätt ofta hittar redan i grundskolan. Och då tror jag att det finns en risk för att man inte får vara barn tillräckligt länge, att man inte får vara bekymmerslös gällande yrkesval och karriär tillräckligt länge.
Förutom några uppenbara reflektioner man kan få på vad den inställningen gör med barndomen – varför tänker du att den här utvecklingen, eller kanske snarare, förändringen, är ett problem?
– I den värld vi lever i idag har idén om att utbildning är grunden till ett gott liv slagit igenom på en mycket bred front. Och det är förstås inte utbildning jag vänder mig mot, och inte heller mot tanken på att utbildning är viktigt. Det jag vänder mig emot är betoningen på det karriärmässiga tänkandet. Och i det explicit karriärmässiga tänkandet, så som det framställs, handlar det inte om att bli en bra människa som lär sig empati, solidaritet och att bli en ansvarstagande medborgare. Att dessa dimensioner inte i samma grad finns med är ett problem.
– Och det här karriärstyrda tänket syns också i läraryrket. Förut fanns det en starkare känsla även bland lärarna om att man som lärare är en resurs i samhälls- och kulturlivet med ett betydligt bredare engagemang än det som sker i klassrum och skola. Jag tänker här på mina föräldrar och deras lärarkolleger i Karleby där jag växte upp.
Min känsla är att rätt få föräldrar ser hur deras egna problem eventuellt hänger ihop med barnens, och att man då i stället söker orsaker till problem i skolan och samhället.
– Och vi kan i och för sig numera mycket mer om barns särskilda behov, och lärare är mera teoretiskt utbildade i pedagogik, specialpedagogik och didaktik. Dessutom finns det en fostrande roll som går i kommunikation med föräldrarna över Wilma-systemet, men det systemet och den kommunikationen har en tendens att bli en kontrollerande mekanism snarare än en möjlighet till riktiga samtal.
Hur ser den här förändringen ut ur ett lärarutbildningsperspektiv?
– När jag tänker på klasslärarutbildningen är grunden en bred kunskap i många olika ämnen och deras ämnesdidaktik; vad, hur varför. Men i dagens studentexamen, som utgör förkunskaperna för blivande klasslärare, förutsätts man specialisera sig på ett eller två ämnen, och då faller till exempel läroämnen som religion och livsåskådningskunskap i bakgrunden. Många har läst få kurser i dessa ämnen, och då känner samma personer att de har luckor i sin allmänbildning och med de luckorna kommer en osäkerhet som gör att man kanske undviker ämnesperspektiv på områden där man känner sig svag.
– Sedan har vi nog vissa lärarstuderande som kan vara aktiva till exempel inom religiösa sammanhang, men det är sällan sådan erfarenhet man kan utgå från i lärandet; man ska inte i ett skolämne utgå från sig själv och sin egen referensram.
– Och vi ser också en svagare rekrytering till lärarutbildningarna nationellt och verksamma lärare som byter jobb efter några år. Det finns en efterfrågan på de vi utbildar från helt andra branscher än lärarbranschen. Bland annat ser vi många inom radio och tv där kommunikationsfärdigheter värdesätts.
– Vi ser också att många rektorer överväger att sluta på grund av för mycket jobb och högt tempo, detta enligt Finlandssvenska lärarförbundets enkät i augusti.
Har du någon hypotes om varför det ser ut så här?
– En möjlig aspekt är att det allt för sällan i vår kultur lyfts fram hur meningsfullt lärarens arbete är trots alla utmaningar. Som att få leda och iscensätta lärandeprocesser bland barn och unga, se och kommunicera med dem om hur de utvecklas i sitt lärande – I stället lyfts det fram att lärarjobbet, liksom många jobb blivit mer byråkratiska och att vi förutsätts jobba i allt högre takt med sådant vi inte är utbildade för. En annan faktor är att lärare förutsätts vara fostrare av barnen, men inte på samma holistiska sätt som förr, utan snarare som experter på sådana framgångsmässiga mål som vissa vårdnadshavare har för sina barn.
Min egen observation är att barn regelbundet lyfts fram som en plåga, framför allt föräldraskapet beskrivs som att det ödelägger ens liv – men att det nu samtidigt vore påkallat, trots allt elände det innebär, att ändå skaffa barn då nativiteten sjunkit så lågt. Man lyfter sällan fram fröjden och meningsfullheten i att ha ungar, att få dela vardagen med dem, att få se dem växa och att helt enkelt vara förälder och människa och att det gör något djupt bra med en – att man får starka incentiv att vara något annat än en konsument och sitt eget livs arkitekt.
Jag menar att jag ser en koppling till hur man lämpar över en del av föräldraskapet i händerna på lärarna då man helt enkelt inte orkar, kan, vill, hinner vara förälder.
Och inte så att jag tror att alla problem och svårigheter med att vara förälder och lärare har det här rot-problemet, men nog att jag personligen tror att det finns ett problem hur vår roll som föräldrar förändrats både med kommersialiseringen av våra egna och barnens medvetanden så att vi blivit kunder isolerade i våra egna bubblor stället för medborgare som är engagerade i varandras väl och ve. Sedan kommer förändringen av arbetslivet och byråkratiseringen av så många aspekter av livet, och att det komplexet av omständigheter hör ihop med problem mellan elever, lärare och föräldrar och de roller som vi i olika positioner förväntas anta, och omedvetet antar. Och sedan hela livets komplexitet med svåra relationer och så vidare.
Hakar den här sortens tankar tag i något du tänker kring saken?
– Jag tror att det du säger kan stämma, och att de flesta saker som händer i och med skolan är kopplade till hur vi ser våra egna liv i samhället, hur vi ser på att leva tillsammans i stort, hur vi ser på att leva tillsammans med unga och barn. Lärarrollen påverkas av hur vi ser på allt detta som på ett djupare plan handlar om värderingar.
– I lärarrollen hittar man inte bara tillfredsställelse på ett individuellt plan i att man lyckas med sin undervisning, man har också ett samhällsansvar, och ett kulturellt ansvar. Skolan är den största kulturella institutionen vi har i samhället.
– Som lärare vill man gärna hitta sätt att axla det där ansvaret kollegialt, med andra lärare, att man hittar varandra i det lite större uppdraget som till exempel handlar om fostran i jämlikhet och demokrati, att vi lär eleverna att handla och ta ansvar i samhället samtidigt som man som lärare själv försöker axla det ansvaret.
Ser du att det i samtiden finns ett spår, som kanske alltid har funnits på olika sätt, men som går ut på att vi externaliserar uppfostrandet av barn lite på samma sätt som vi lätt externaliserar vår yrkesroll? Hårt draget och lite karikatyrmässigt uttryckt blir alltför mycket en funktion som vi presterar för att komma någon annanstans, till exempel till fritiden.
Jag har precis varit inne på Heidegger och Dasein, därvaron – och med möjlighet att både missförstå och romantisera; vi är så inne i ett ”för att något annat” att vi aldrig är närvarande. Och nu igen; jag pratar inte om mindfullness eller något sådant: jag försöker få tag på en grundläggande attityd.
– Ett synsätt som vi fortsättningsvis dras med är att barn inte riktigt är fullvärdiga människor innan de blivit utbildade och vuxna.
– Det är klart att föräldrar älskar sina egna barn för den de är, vill man tro, men det finns samtidigt en risk för att man ser dem alltför mycket som ett ofullbordat projekt. Och det igen är inte att säga att man inte ska utbilda barnen eller att de inte ska uppfostras. Men det finns en risk, eller till och med en tendens i detta projekttänkande, att man utlokaliserar aspekter av uppfostran man själv inte orkar eller vill med. Och igen: det jag kritiserar är inte att man söker hjälp. Det jag ställer mig kritisk till är en människosyn där människovärdet inte är baserat på människans existens, på det hon och hennes inneboende värdighet, utan på vad hon gör.
– Något av detta kan man skönja i olika åsikter om skolans religionsundervisning, alltså att inte alla ser betydelsen av allmänbildning om religioner och livsåskådningar med respekt för människan i centrum.
Hurdana frågor handlar det om, mer specifikt?
– Människans frågor om liv, kärlek, mening, döden i all dess mångtydighet. Man vill gärna att det ska finnas lärare, som helst på ett neutralt sätt hanterar sådana frågor, också. I värsta fall frånsäger man sig sitt föräldraskap och sin roll som vuxen och man lutar sig hellre tillbaka mot proffs.
– Man ska våga vara närvarande i svåra frågor och man ska våga vara så bra fostrare man kan.
I samtal med psykologer och psykiatriker har jag vid flera tillfällen hört en hypotes om att generationen född efter kriget, som uppfostrade min generation, i många fall bär ett trauma som gör att den generationen inte kan hantera känslor verbalt, och när konflikter ska redas ut spårar det lätt ur. Det har igen gett min generation, som är föräldrar nu, en rädsla för alla slags konfrontationer och att vi fått för oss att barnen ska besparas från allt som är svårt i det mellanmänskliga, vilket, när vi inte tar konflikterna med dem, sätter ett ansvar på barnen att vara vuxna vilket gör att barnen har beteendeproblem då de inte har lärt sig gränser och att de får ångest över allt möjligt som de, eftersom de är barn, omöjligt kan hantera. Jag är inte expert, det innebär en risk för att jag nyss tecknade en missvisande köksbordspsykologbild av ett vagt definierat fenomen – men vill du ändå kommentera det här?
– Min känsla är att rätt få föräldrar ser hur deras egna problem eventuellt hänger ihop med barnens, och att man då i stället söker orsaker till problem i skolan och samhället.
– Då man inte lärt sig att verbalt kommunicera känslor kan det leda till att man för ofta undviker konflikter med sina barn och ungdomar. I samma veva missar man möjligheten att stötta dem i de utmaningar de brottas med.
– Men det här sättet att reagera finns inte enbart hos föräldrarna, det finns även hos lärare som undviker obekväma frågor och teman i undervisningen och därmed uppgiften att som vuxen person försöka vara närvarande i kontroversiella frågor. Och då menar jag förstås inte att jag rekommenderar någon kadaverdisciplin, men nog att man vågar gå emot elevers vilja, att man vågar leda dem in i uppgifter de först helst inte vill eller har lust med.
Förut fanns det en starkare känsla även bland lärarna om att man som lärare är en resurs i samhälls- och kulturlivet med ett betydligt bredare engagemang än det som sker i klassrum och skola.
– Elever är i skolan för att bli utmanade i sitt lärande och för att få märka att de klarar av mera än de trodde att de kunde. Och det gör man oftast bara om man kommer över sitt eget motstånd.
– Trots det där motståndet ska man som elev, på samma sätt som barn till en förälder, känna att man är älskad och sedd där man stretar på. Man ska få känna sig värdefull där man är.
– Barn och unga är särskilt känsliga och bra på att upptäcka när man som vuxen inte är närvarande i situationen.
Hur ser du på byråkratiseringen av lärarjobbet, och till viss del hela samhället? I en tolkning av detaljstyrningen, som kanske inte med nödvändighet är detsamma som byråkratisering, kan man se en underliggande tanke om utbytbarhet; att vi alla kan överlämna vårt omdöme till protokollet och robotaktigt motsvara mätbarhetskriterierna och i övrigt önskas inget. Jag vet att jag igen karikerar, men det för att göra en poäng – har du tankar om det här?
– Vi lever ju i ett samhälle som är organiserat så att vi förväntas följa olika system, riktlinjer och föreskrifter som i skolans sammanhang kallas styrdokument. Och det är ju i sig, igen, inte där problemet är, utan snarare i hur detaljerat styrdokumenten är utformade och i vilken anda de förväntas följas.
– En sak som kan hända här är att man förlorar autenticitet i de mänskliga mötena, och som nyss sagt, barn och unga är särskilt duktiga på att upptäcka sådant.
Vi var innan intervjun inne på tidigare decenniers kreativa sätt, eller åtminstone möjligheter att vara lärare, och då förstås med risk för romantisering. Men särskilt klassläraryrket i lågstadiet slår mig som ett potentiellt mycket kreativt yrke. Finns det dock en risk i detaljstyrningen som kan göra att lärarens jobb, eller själ, förutses vara en teknikers snarare än en konstnärs?
– Min uppfattning är att en klasslärare som pedagog behöver vara flexibel och snabb på att reagera på situationer som uppkommer i det vardagliga livet i klassen och skolan. Det kräver en beredskap att kunna improvisera och vara trygg i sin roll, alltså i konsten att vara och utvecklas som lärare.
– Och det är det här man kan märka som en förväntning bland dagens lärarstuderande och lärare: de vill gärna, åtminstone i början att utbildningen och fortbildning ska ge dem konkreta manualer, matriser och klart utformade strategier för hur man ska hantera nya och oväntade situationer i undervisningen. En sida av det är att man tänker rätt mekaniskt och funktionellt då man efterlyser sådant här.
– Vi har ju att göra med levande människor. Och trots det är det klart att det är bra med genomtänkta strategier, men elever märker direkt om det är läraren själv som är närvarande eller om det är protokollet. Protokoll och genuint möte behöver inte utesluta varandra, men jag ger det som en bild.
– Man måste som lärare våga göra fel och misstag, vara öppen med det, och sedan pröva sig fram. Grundhållningen är att jag på riktigt är här med mina elever, att jag respekterar dem, bryr mig om dem och försöker vara deras lärare så bra jag kan i det vi gör tillsammans.
– Det som kommit till som en ny aspekt i läraryrket är den mera frekventa kommunikationen med vårdnadshavare. Det är inget som utbildningen kan förbereda en för, det går inte att övningsmöta föräldrar i diskussion om deras barn. Det är sådant man måste lära sig efter att man börjat jobba, även om man förstås kan studera sig till en allmän beredskap.
Nämn någon svår aspekt i kommunikationen mellan lärare och vårdnadshavare!
– En aspekt är att kommunicera till vårdnadshavare, som eventuellt glömt bort det, är att det är de som har huvudansvaret för deras barn, och att läraren är bäst på att vara till exempel klass- eller ämneslärare i sitt yrke, att det är det som är lärarens professionalitet, att vara yrkesskicklig lärare i den mångfacetterade verklighet som vi kallar undervisningssituationen. Inte allt annat.
– En annan sak för lärare att hålla i beaktande är att det oftast är knepiga saker som kommuniceras och att vårdnadshavare lätt glömmer bort att ge respons om de positiva sakerna. Vilket kan ge den enskilde läraren en skev bild av hur vårdnadshavare över lag förhåller sig till deras insats.
– Sedan är ömsesidig skuldbeläggning sällan en framgångsrik väg att gå, man borde hitta sätt att kommunicera där man bevarar förtroendet för varandras goda vilja att ha barnets bästa för ögonen.
Hur ser du på ditt eget specialområde som lärare i religionsundervisningens didaktik, med allt det vi redan pratat om i blickfånget?
– Om man igen börjar med en skillnad till hur det var under tidigare decennier så har åskådningsämnena gått mot en allt större mångfald i klassrummet. Den finländska modellen, där man inte studerar religion och livsåskådningar tillsammans över olika kulturella och åskådningsrelaterade gränser hos eleverna och deras familjer, står inför ett dilemma. Dilemmat är: hur uppnå målet om en bred allmänbildning om åskådningarna utan övning i social och kulturell kompetens, dialog och respektfull samlevnad?
– Det här verkar vara svårt. Också ett lärande med religioner och livsåskådningar, inte bara lärande om och av dem, är därför kanske vägen framåt.
– Det vi kunde ha mera av är elevens möte med levd och vardagsnära religion och åskådning, det som en konkret medmänniska uppfattar att berikar deras liv. Att lära sig att granska och reflektera över hur en människas åskådning med- eller motverkar ett hållbart och gott liv för alla hör naturligtvis till saken.
– Vi lever i en tid där fördomar, hatprat och rasism vinner terräng i sociala medier och andra offentliga rum. Man kan också notera en reserverad hållning, ibland också en kontakträdsla för religion som riktas mot medmänniskor med en annan kultur, tro eller tradition än man själv har. Jag tänker att man i skolan kunde inta en betydligt mera avslappnad och utforskande attityd till fenomenet religion, att man utan att bli dogmatisk mera provisoriskt kunde samtala om saker i livet som man godkänner, motsätter sig eller inte tycker är en del av ett gott liv, och sådant som man tycker handlar om missförstånd och stereotypier.
– Och genom att man lär sig diskutera sådant här som inte har givna ”rätt och fel” svar kunde en starkare skolkultur där man ser och värdesätter mångfalden i samhället och att lära sig navigera i den. Mera verkliga människor som man får möta existentiellt i den situation de lever i.
En aspekt av mångfalden är kanske att man inte behöver ta in främmande kulturer för att se den. Detta inte sagt som en markering mot att ta in främmande kulturer i undervisningen, tvärtom, men att det kan finnas en poäng i att se att ens purfinske eller purfinlandssvenske granne kan ha en syn på ditt och datt som avviker kraftigt från ens egen och att också det går att hantera och leva med?
– Det är just den verkligheten i vår närmiljö som det vore bra att få syn på. Vi är medvandrare och att det vore bra om vi lärde oss lyssna bättre, att försöka förstå vad den andres perspektiv hänger ihop med, att det sist och slutligen förmodligen är rätt så begripligt att ha ett helt annat perspektiv på livet än man själv har, och att även om vi sorterar under samma trostillhörighet och etiketter så kan det vara rätt så oklart exakt vad vi delar konsensus om.
– Jag tror att motsvarande behövs om skolan ska kunna ge bättre allmänbildning om religioner och andra åskådningar och beredskap att leva i dagens värld. Vi behöver inte vara alltför försiktiga och rädda att i undervisningen beröra religioners och åskådningars djupare betydelse, och hur detta praktiseras även om vi på förhand inte alltid vet hur ett sådant lärande med varandra slutar.
– Om eleverna möter lärares distanserade hållning till det som studeras påverkar också detta deras lärande. Att öva sig i kritiskt tänkande i skolan är ofta att öva sig att granska, reflektera och kanske ompröva den egna förståelsen av ett fenomen.
Vad tror du känsligheten beror på?
– En del av det kan vara arvet från upplysningstiden och religionsfrihetssträvandena där man med rätta kämpade mot den dogmatiska kyrka som det då var förbjudet att inte tillhöra. En annan aspekt är hur religion och livsåskådning allt oftare uppfattas tillhöra den privata sfären av övertygelser och åskådningar, och inte som en del av ett kulturarv som i många hänseenden präglat våra samhällen i väst, även om det är samma saker som kommer till uttryck i vårt umgänge med konst och kultur i texter, filmer, musik och litteratur.
– Med allt det här sagt så vill jag inte ha tillbaka någon form av konfessionell religionsundervisning i den finländska skolan. Samtidigt behöver alla elever god kännedom om hur det finländska samhället och det kulturella livet under flera hundra år formats i nära relation till de två folkkyrkorna och en humanistisk tradition. Och vi borde bli tryggare i att våga bejaka våra egna traditioner och försvara andras traditioner.
– Min förhoppning är att barn och unga ända från dagis till studentexamen eller yrkesexamen får en god allmänbildning i åskådningar, att lära sig om, av och med religioner och livsåskådningar i studierna. Jag har svårt att tänka mig ett hållbart samhälle i framtiden utan dessa kunskaper och kompetenser.