10.4.2024
Forskare inte bara jobbar gratis för de kommersiella storförlagen, utan betalar dyrt för att köpa tillbaka produkten av sitt eget arbete. Varför accepterar vi, som borde vara proffs på kritiskt tänkande, ett sådant Bemböle-arrangemang, frågar Joel Backström, docent vid ämnet filosofi vid Helsingfors Universitet, och forskare vid Åbo Akademi.
Att situationen för forskarna vid universiteten är som den är beror delvis på att universiteten överlåtit makten över publiceringen, delvis på grund av den marknadslogik som infiltrerat våra samhällen i stort, dels på grund av att de som belönas av systemet gärna vill behålla det, och dels på grund av att de som verkligen vill ägna sig åt det de älskar försummat att se till att behålla kontrollen över sin verksamhet.
Varför är vi i den här situationen?
– Ur den enskilde forskarens perspektiv är saken beklagligt enkel. För att klara sig i konkurrensen om finansiering och tjänster måste man publicera sig på de prestigefyllda förlagen och i deras tidskrifter. Det är som att vara småföretagare på Sicilien: vill man ha en framtid måste man betala skyddspengar till maffian. Frågan är varför universiteten och forskarsamfundet kollektivt gått med på att ge bort makten till förlagsmaffian. Varför sköter vi inte själva publiceringen av vetenskapliga rön, när vi ändå i praktiken gör hela jobbet?
Backström säger att fenomenet på ett allmänt plan är det ett uttryck för hur kapitalismen fungerar idag och hur förståelsen för allmännyttiga verksamheters särart försvinner. Storförlagen är som andra plattformsföretag som i praktiken har monopol på vissa typer av kunskapsspridning och kommunikation.
– Vill man kommunicera med vänner går man till Facebook, vill man kommunicera vetenskapliga rön till Elsevier eller Springer. Det offentliga tankeutbytet har sin infrastruktur, lika avgörande för samhällslivet som vägnätet, och att ge privata aktörer sådan makt över den är galenskap. I praktiken kontrollerar bolagen vår tillgång till den sociala verkligheten. Systemet försvaras i namn av den fria marknaden, men det är raka motsatsen till marknadsekonomi; just det slags monopolmakt, där någon sitter på en resurs som alla är beroende av, som Adam Smith ville avskaffa.
– Förlagens kommersiella intressen och universitetsvärldens prestigeekonomi i nuvarande form driver tyvärr utvecklingen i samma riktning.
Backström menar att problemet med den nuvarande samhällsutvecklingen, eller avvecklingen, överlag egentligen inte är att det offentliga privatiseras, utan att offentliga och privatägda jättebyråkratier alltmer börjar likna varandra och blir allt mäktigare. Publiceringsruljangsen, med allt fler publikationer koncentrerade till allt färre förlag, ökar storförlagens makt och vinster, men är också en del av en ständigt ökande byråkratisk reglering av forskningen.
– Det framställs som ökad professionalisering och kvalitetskontroll, och är det också, men idén om ”kvalitet” snävas samtidigt in och strömlinjeformas, till exempel så att man värderar publikationer mindre efter innehåll och mer efter var de publicerats, och då tas de stora förlagens namn som en automatisk kvalitetsstämpel.
Det är samma problematik som inom journalistiken: den ständiga tidspressen är ett sätt att utöva makt och pressa in folk i konventionella tankebanor, för att tänka nytt och ställa radikala frågor kräver tid man inte har och, beklagligt ofta, mod man saknar.
Backström påpekar, liksom Jan Antfolk (se artikel här), att fokuseringen på antalet publikationer är en del av samma problematik:
– Det borde vara uppenbart att en verkligt nyskapande publikation har mer vetenskapligt värde än tio som kör på i gamla spår, de må vara gedigna och publicerade i de finaste tidskrifterna. Citeringsindex mäter inte heller nödvändigtvis forskningens verkliga kvalitet. Det kan lika väl handla om att mediokra forskare citerar varandra hellre än någon som ifrågasätter deras grundantaganden, för det blir svårt att hålla igång en medioker men karriärfrämjande diskussion om man tillåter radikal kritik. Det här händer också i de mest prestigefyllda tidskrifter och inom det som definierats som toppforskning.
Hur tänker du att man ska gå till väga om man inte använder citeringsindex, etcetera, som bedömningsgrund?
– Hela idén om att mäta vetenskaplig kvalitet är i grunden illusorisk. Inga index eller formella kvalitetskriterier kan ersätta en egen ärlig bedömning av forskningens värde. Man kan inte räkna sig fram till vad som är viktigt och nyskapande. Men ju hårdare pressen blir på att publicera snabbt för att kunna tävla om tjänster och finansiering, desto mindre tid och incentiv har forskarna att göra sådana bedömningar, att tänka och arbeta fram något verkligt radikalt. Och inte hinner man läsa saker heller, åtminstone inte med eftertanke, utan istället bedöms folks meriter just enligt index och rankningar. Det är samma problematik som inom journalistiken: den ständiga tidspressen är ett sätt att utöva makt och pressa in folk i konventionella tankebanor, för att tänka nytt och ställa radikala frågor kräver tid man inte har och, beklagligt ofta, mod man saknar.
– Byråkratisering och formaliserad och kvantifierad ”kvalitetskontroll” innebär att form premieras på innehållets bekostnad. Och det betyder i praktiken att karriärister, som noga håller på formerna, premieras på bekostnad av dem som brinner för forskning, som vill förstå hur världen fungerar, vilket är vetenskapens uppgift.
– Här finns en paradox som återkommer i all organiserad mänsklig verksamhet och som redan Platon beskrev. De som är mest intresserade av att utöva makt borde aldrig tillåtas utöva den, medan de som vore bäst ägnade att utöva den är just de som är minst intresserade av den. De vill försöka förstå världen och helt ägna sig åt verksamheten de vigt sig åt: vetenskap, konst eller vad det nu är. Resultatet blir att de som söker sig till maktpositioner inom organisationer tenderar, det finns självklart undantag, att försöka utvidga organisationens, byråkratins, makt över människorna och verksamheterna som den egentligen bara borde tjäna. Medan alla de som ville viga sig åt verksamheten upptäcker att de blivit offer för makten de försummade.
