9.7.2024

Enligt Richard Sennetts tes resulterar kapitalismens nuvarande utformning i en utnötning av vår karaktär. Tar man tesen vidare ser man hur kapitalismen hotar fundamenten i vår existens.

Sociologen Richard Sennett skrev innan millennieskiftet en omtalad bok om den nya kapitalismens följder för arbetslivet med den engelska titeln The corrosion of character. Till finska översattes titeln lite misslyckat som Työn uusi järjestys och till svenska översattes den När karaktären krackelerar, vilket är lite bättre. Men min läsning av boken skulle gärna ersätta ”krackelerar” med ”nöts”. Underrubriken Människan i den nya ekonomin är lyckad såtillvida, att trots att boken huvudsakligen behandlar förändringarna i arbetslivet, så är den relevant för vår samhälleliga existens i sin helhet.

Jag har sportat med att ändra alla ställen där Sennett behandlar arbetsliv till att beröra parförhållanden och familjeliv, och boken är förvånansvärt giltig och relevant också i analysen av de utmaningar som människors kärleksrelationer står inför i 2020-talets emanciperade väst.

Den nya kapitalismen hotar de två mest elementära delarna av vår sociala existens, nämligen arbete och kärlek. Sennett inleder betraktelsen med konstaterandet att “there is no long term”, det finns ingen långsiktighet. Arbetslivet har blivit flyktigt och tillfälligt och människorna utsätts för flexibilitetskrav som riskerar att nöta ner deras personligheter och karaktärer. Folk klarar inte under dessa omständigheter att leva upp till sina ideal och riskerar i sina egna ögon bli sämre människor än vad de skulle kunna vara under andra förhållanden. ”Kapitalismens djävulska kvarn” (Polanyi 1944) påverkar vår existens på ett sätt som gör oss sämre; vi har svårt att upprätthålla anständighet och självrespekt.

Sennett presenterar ett antal exempel som hänger ihop med strukturomvandlingar, uppsägningar, risktagningar och karriärutveckling. Jag kan även ta mig själv som exempel: Skillnaden mellan den tid jag som vetenskapsman och forskare jobbade som akademisk entreprenör med projektfinansiering och stumpkontrakt i Helsingfors, jämfört med min senare tillsvidareanställning i Åbo.

Som akademisk entrepenör var jag tvungen att sälja kunskap vars marknadsvärde bestämdes enligt samhällets aktuella nyhetslogik – inte enligt vetenskaplig logik om vad som sociologiskt vore intressant att veta. Den framtida finansieringen var alltid beroende av den för tillfället genomförda forskningens erhållna uppmärksamhet. Jag fick också vakta så att ingen ”stal” mina insikter och presenterade dem under sitt eget namn. Denna kontroll gjorde att jag heller inte alltid var beredd att dela med mig av min kunskap, utan i stället pantade jag på den på ett sätt som i vissa fall förhindrade vetenskapliga framsteg, ungefär på samma sätt som ett företags forskning är hemligstämplad och inte delas med allmänheten.

Min verksamhet som forskare präglades av intressen och kalkyler och ett ständigt beräknande i förhållande till kollegor och det övriga akademiska samfundet. Inget fritt liv av intellektuellt utbyte under trygga förhållanden som kunde ha gett upphov till en ömsesidig korsbefruktning av idéer och insikter.

Detta förändrades i och med en fast anställning strax innan jag fyllde femtio. Plötsligt uppstod ”long term”, långsiktighet, och livet kunde börja. Lyckligtvis lär sig även gamla hundar sitta i det akademiska, och karaktären hade inte nötts till en helt igenom impregnerad cynism, som bara beräknar egennytta. Under de gångna knappa 10 åren har jag fritt kunnat dela med mig av inhämtade kunskaper och erfarenheter, utan att behöva snegla över axeln i fruktan för potentiella idétjuvar. Om inte annat, så har åtminstone den vetenskapliga återväxten betjänats av detta, och det är sådant som vår vetenskapliga verksam hets framtid vilar på. Inte på konkurrens till döds och “winner take it all”, utan på “aus liebe der kunst”.

Men Sennetts tes har en relevans som sträcker sig långt längre än arbetslivet. Det sträcker sig till alla grundfundamenten i våra sociala relationer, till de sfärer som borde vara minst präglade av intressekalkyler och beräkning av kortsiktig egennytta. Jag avser här byggandet av tillitsfulla kärleksrelationer, som ger förutsägbarhet och stabilitet, relationer som krävs för att man ska kunna göra stora livsval och beslut.

Enligt Statistikcentralens uppgifter hade fruktsamhetstalet för finländska kvinnor sjunkit till 1,29 till utgången av år 2023. Orsaker till detta kan vara kulturella, utbildnings- och karriärbaserade samt alla möjliga spekulativa anledningar såsom dejtingappar och nymfomani.

Men det faktum att högutbildade kvinnor har en högre fruktsamhet än lägre utbildade tyder på att arbetslivet och följaktligen kapitalismen också har betydelse. Högutbildade har bättre tillgång till stabila tillsvidareanställningar (med alla familjepolitiska fördelar och trygghetssystem) än arbetarklasskvinnor och kvinnor i arbetarklassen är också mest utsatta för visstidsanställningar, deltidsarrangemang, 0-timmeskontrakt och bemanningsföretag än männen och medelklasskvinnorna.

Samtidigt finns stor stress och press i jobbet tackvare digitalisering, multitasking och ständiga störningsmoment. Hur ska man våga sig på ett så stort beslut som att inleda stabila parförhållanden och skaffa barn om arbetslivet endast har otrygghet och stress att erbjuda?

När politikerna för tillfället också skär ner i de olika trygghetssystem och socialförsäkringar som de-kommodifierar speciellt kvinnor – det vill säga minskar på varukaraktären i deras arbetsmarknadsposition – så blir livet en vistelse i kapitalistiska marknadsekonomins mest turbulenta och otrygga gränsland och front.

Det har beräknats att de fattiga barnens antal ökar med 14 000 individer detta år och kommer att uppgå till hela 140 000 barn. Föräldrarna till fattiga barn har ofta dåligt samvete och skamkänslor. Deras karaktärer nöts. Och de fattiga barnen riskerar senare att i högre utsträckning slås ut av mentala problem, kriminalitet och arbetslöshet.

Individen tenderar att göra en dygd av nödvändigheten, eller som sociologen Pierre Bourdieu formulerar det: “anpassa sina subjektiva förväntningar till objektiva förhållanden.”

Vad vi har att förvänta oss i ett otryggt kapitalistiskt gränsland är att individer anpassar sig till de strukturella förhållanden av flyktighet och “there is no long term” också i sina parförhållanden och familjerelationer. De blir helt enkelt sämre kumpaner, hjärtevänner och föräldrar då de inte garanteras någon beständighet och stabilitet av samhället de lever i.

När vi nu frågar oss varför människorna också avstår från att skaffa barn, kan det vara värt att ta en titt på Sennetts bok och reflektera över den nya kapitalismens konsekvenser för livet i allmänhet.

Mika Helander
Skribenten är äldre universitetslektor i ämnet sociologi vid Åbo Akademi.