18.11.2024
Vår relation till vår historia påverkas av rådande politiskt klimat. Det kan man tydligt se i hur man tillåtits minnas slaget vid Oravais.
Så som slaget kommit att beskrivas i historieskrivningen, som en slutgiltig vändpunkt i det Finska kriget, är en efterhandskonstruktion, säger Johanna Wassholm, docent i Rysslands och Nordens historia vid ämnet historia vid Åbo Akademi.
– Men sådana behövs för att göra historien begriplig.
– Om man drar en parallell från den svenska situationen 1808 till hur det ryska anfallskriget ter sig i Ukraina idag, så hjälper det ju inte hur stora förluster Ukraina förorsakar Ryssland om Ryssland kan pumpa in förstärkningar i vad som verkar vara oändlighet.
Det Wassholm refererar till är att Ryssland under det Finska kriget kunde föra in ständiga förstärkningar medan den svenska armén var slutkörd. Att peka på Oravais som ett avgörande slag har förstås en poäng i att det var det största och blodigaste, men en ensam vändpunkt var det inte. Och likadant kommer man förmodligen att berätta om kriget i Ukraina om ett antal år, oberoende av hur kriget går: händelser som kommer att ses som vändpunkter, som inte är uppenbara nu, kommer att beskrivas så när man ser bakåt.
– Överlag är vi i Finland historiekulturellt bra på att göra förluster till ärorika drabbningar som blir nästan-segrar.
Minneskulturen i skuggan av grannen
På 1860-talet börjar den finsk-ryska konflikten aktualiseras efter att relationerna varit förhållandevis goda mellan 1810-talet fram tills då.
– När man då ville resa monument på platserna för slag, vilket inte var politiskt oproblematiskt ur rysk synvinkel, fick man göra det lite i hemlighet utan att så tydlig exakt basunera ut vad man höll på med.
– Den typen av minneskultur var omstridd, särskilt som Ryssland hade sin egen syn på saken. Det är också under den här tiden Runeberg och Fänrik Ståhls sägner blir en viktig del av den finländska minneskulturen.
Från och med 1890-talet finns det en tydlig konflikt mellan det uttalat finländska och Ryssland och vid hundraårsjubileet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet 1909 fanns det en rysk förordning om att man inte fick uppmärksamma de finska tolkningarna av händelserna offentligt.
– När vi sedan blev självständiga fick alla dessa historiska minnen en oerhört stark roll. För att sedan igen efter vinter- och fortsättningskriget tonas ner under finlandiseringen då allt blev överkänsligt med censur av historie- och läroböcker.
Ryssland stängt igen
Slaget vid Oravais har en regional, en nationell och också en svensk och rysk historia att berätta. Regionalt har historiekulturella evenemang blivit viktiga, och inom historieforskningen beaktar man i dag även de civila omständigheterna i stället för att skildra allt i termer av arméer på väg mot sammanstötningar.
– Oravais historiska förening håller minnet kring slaget vid liv på ett starkare sätt än om föreningen inte skulle finnas. Tack vare dem levandegörs den delen av vår historia, säger Wassholm.
Hon påpekar hur våra minnen påverkas av de historiska konjunkturerna, de som hon nämnde ovan i hur Finland förhållit sig till sina historiska minnen i förhållande till Ryssland, eller Sovjetunionen, men också hur tvåhundraårsminnet av slaget kunde uppmärksammas som en gemensam sak för tre länder.
– 2008, 2009 var relationerna kanske som mest avspända med Ryssland. Nu skulle det knappast gå att ordna motsvarande tillställningar igen i och med den kurs Ryssland valt.
