9.12.2020

Då samhällsrestriktioner och rekommendationer begränsar oss blir de mänskliga rättigheterna aktualiserade i många avseenden. Främst är det de i samhällets marginaler som lider i coronavirusets kölvatten, säger Elina Pirjatanniemi, professor i folkrätt vid Åbo Akademi som uppmärksammar att det i år är 72 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna såg dagens ljus.

Coronavirusets framfart gör att bibliotek och idrottshallar stängs tillfälligt, hobbyverksamhet sätts på paus och sociala sammankomster begränsas. Restriktionerna som införts i och med pandemin slår mot alla, men tittar man närmare på i vilken utsträckning de påverkar olika samhällsgrupper så ser verkligheten olika ut.

Elina Pirjatanniemi är professor i statsrätt och folkrätt vid Åbo Akademi och leder universitetets forskningsprofil Minoritetsforskning. Hon ser tydliga indikationer på att pandemin gör samhället mindre jämlikt. Det är problematiskt ur såväl människorättssynvinkel som ur demokratisk synvinkel.

–Det är viktigt att minnas att de mänskliga rättigheterna också är annat än det vi normalt tänker på. Mänskliga rättigheter innebär också rätten att ta del av kultur, såsom till exempel möjligheten att gå till biblioteket. Då man stänger biblioteken som har en enorm demokratisk uppgift slår det hårt mot en viktig samhällsfunktion, säger Pirjatanniemi och påminner om att då det kommer till kritan påverkas de resursstarka inte nämnvärt av samhällets restriktioner. Det är de som redan har det svårt som drabbas mest.

– Det här är inget nytt, vid katastrofer är det de redan utsatta som prövas hårdast. Vi behöver inte gå längre än rekommendationen att stanna hemma. De som har ett stabilt och tryggt hem påverkas inte i alls samma negativa utsträckning som de som inte har det. Hemmet är inte en trygg plats för alla, och det finns de som inte ens har ett hem att gå till. Coronaviruset sprider sig bland dem som saknar bostad och bland dem som saknar juridisk status och är papperslösa. Hur når vi ut till de här personerna med nödvändig information? I sådana här frågor blir det mycket uppenbart att en nedstängning av samhället slår extra hårt mot vissa grupper.

I våras när samhällets funktioner begränsades kraftigt tvingades många aktörer inom tredje sektorn att pausa sin verksamhet. Då frivilligorganisationer och hjälporganisationer inte kunde funktionera, till exempel dela ut mat eller andra förnödenheter, var slaget hårt mot dem som lever i samhällets marginaler. I samband med det här aktualiserades frågan på hurdana mekanismer samhället har att ta hand om de utslagna då välgörenheten försvinner.

–Vi borde ha blivit klokare efter vårens nedstängning, och det blev vi också i många avseenden. Men vi behöver mera kunskap om det här läget. Barns rätt att gå i skola var ett strålande exempel på hurdana negativa effekter en nedstängning kan ge bland barn som har det jobbigt redan från tidigare. Åtgärderna för att begränsa pandemin drabbar de svaga mest, och det finns tyvärr ingen quick fix för den här problematiken.

Pirjatanniemi understryker att ändamålet med restriktionerna är goda, man försöker stoppa pandemins framfart, men att man vet väldigt lite om effekterna.

För att belysa tar Pirjatanniemi upp situationen i Vasa i höstas som exempel. Smittan spreds snabbt, och på basis av de kunskaper om viruset som fanns då fattade myndigheterna snabbt beslut för att prioritera rätten till liv: en självklar främsta prioritering ur människorättsvinkel.

Pirjatanniemi menar att de flesta i Finland tycks ha förstått att coronaviruskrisen är ett mera mångfacetterat problem än ett strikt medicinskt problem med konsekvenser som sträcker sig långt och där alla sektorer påverkas. Det finns inga enkla lösningar. Hon ställer sig också kritiskt till grupper som sprider konspirationsteorier och missbrukar rättighetsretoriken i sin kritik mot regeringen. Rättigheterna är inte absoluta, de flesta rättigheter kan begränsas i situationer då det är motiverat, påminner Pirjatanniemi.

–Samtidigt tror jag heller inte på taktiken att skrämmas, och i nuläget blir många skrämda av det överhängande hotet om att ta i bruk beredskapslagen. Ur ett demokratiperspektiv är det problematiskt när den normala parlamentariska ordningen rubbas, och för en jurist är det en alarmerande dag då lagen aktiveras. Jag kan förstå att den aktiverades i våras, men nu är läget ett annat. Vi vet mera om viruset nu.

Pirjatanniemi menar att det inte är klokt att använda beredskapslagen som en käpp, däremot är det bra att den finns i bakgrunden som en möjlighet att ta till.

–Krisen innebär svåra frågor att hantera och det är alltid lätt att vara efterklok. Vi behöver minnas och ta hänsyn till att det finns grupper i samhället som är i en svagare position, som inte får tillgång till information om biblioteken stängs, som lider om hjälporganisationer inte kan utföra sin uppgift och om människor inte kan träffas i grupp. Vi forskare har en viktig uppgift i att lyfta fram de människor som inte hörs. Särskilt viktigt är det i samband med en kris som denna.

Fakta: Minoritetsforskning vid Åbo Akademi

Åbo Akademi har fyra forskningsprofiler, varav minoritetsforskning är en. Profilen är mångvetenskaplig och global med ambitionen att skapa ett världsledande centrum för studier och forskning med ett aktivt socialt engagemang. Syftet är att bidra till att utmana de mekanismer som skapar utanförskap och verka för ökad inkludering och jämlikhet.

Profilområdet sätter fokus på minoritetskultur och –identitet,  icke-diskriminering, lika rättigheter och demokrati. Man forskar också i de processer genom vilka minoriteter har blivit till historiskt och minoritetspositioner i historien. Forskningen inkluderar också pedagogiken genom kulturellt och språkligt sensitiv lärarutbildning.

Profilen inkluderar såväl äldre som nyare minoriteter och undersöker de processer genom vilka minoriteter blir till och det slags motstånd som dylika processer genererar.

Forskningsområdet vill lyfta fram att minoriteter är en tillgång som bidrar till mångfald och förståelse, både av samtid och av historia.

Åbo Akademi är det enda universitetet i Finland som satsar på minoritetsforskning i den här omfattningen.

Klicka här för att läsa mera om forskningsprofilen och hur du kan bidra.

Fakta: FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Den 10 december 1948 antog Förenta nationerna den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, ett dokument som sedan dess fungerat som en global vägledning för frihet och jämlikhet och som skyddar varje persons rättigheter över hela världen.

I och med dokumentet fick världen för första gången en överenskommelse som såg alla människor som fria och lika, oavsett kön, hudfärg, religion och annan trosuppfattning, eller andra egenskaper. Dokumentet är det mest översatta i hela världen.

De 30 rättigheter och friheter som anges i den allmänna förklaringen inkluderar rätten att vara fri från tortyr, rätten till yttrandefrihet, rätten till utbildning och rätten att söka asyl. Det omfattar medborgerliga och politiska rättigheter, såsom rätten till liv, frihet och integritet. Det omfattar även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, såsom rätten till social trygghet, hälsa och lämpliga bostäder.

Källa: Amnesty.se