29.7.2024
Som beskrivning på metod i en stipendieansökan skriver man inte ”bilda idéer medelst göra ingenting”, ”vet inte riktigt vart jag är på väg”, ”sova sig fram till klarhet”. Ändå skulle sådana beskrivningar ofta vara närmare verkligheten än den fiktion om en rationaliserad process som ofta presenteras i ansökningar.
För flera år sen var jag med om att skriva en metodbok. Tanken var att ge studerande i litteraturvetenskap grundläggande färdigheter i att analysera litteratur. Vi läste alla samma novell och skulle sedan ge tydliga och användbara redskap som visade hur texten kunde analyseras ur olika perspektiv: feministiskt, narratologiskt, intertextuellt, teologiskt … min infallsvinkel var tematisk.
Redan i min utgångspunkt fanns vissa problem, det var ju inget riktigt teoretiskt perspektiv jag hade valt. Och när jag var klar med mitt bidrag och boken tryckt ville jag helst inte tänka på saken. Det tematiska resonemang jag förde och den analys jag gjorde var väl i och för sig helt bra, men någon tillämpbar metod för en annan ta över hade jag knappast gett.
Jag såg det som ett misslyckande. Med ökad erfarenhet som forskare och fackboksförfattare har jag blivit mer benägen att uppfatta dylika tillkortakommanden som spännande. Metodfrågan har fortsatt förbrylla mig och för varje bok jag skriver är det som om jag fick uppfinna en metod på nytt. Det som fungerade i den förra boken kan inte upprepas i nästa. Materialet är ett annat, kontexten en annan, själv har jag förändrats och världen står inte heller stilla. I mina frågeställningar verkar det däremot finnas en konstans som börjat märkas först över tid. Ett slags envetenhet att få svar på vissa saker. En drivenhet i en viss riktning. Ett cirklande kring något. Återkomster.
Det som också blir allt tydligare är i vilken grad jag känner igen mig i skönlitterära författares beskrivningar av sina kreativa processer. Hur idéer uppstår. Hur helheter bildas medan man till synes gör ingenting. Hur man inte vet vart ett påbörjat arbete för en. Hur mycket i arbetets gång man inte kan kontrollera. Att det finns ett vetande som undflyr ens medvetna rationella jag. Att man kan sova sig fram till klarhet och synteser.
Det är inte sånt man skriver i sin stipendieansökan under punkten ”Metoder”. Och på frågan om förväntade forskningsresultat måste lika fiktiva svar ges, eller så abstrakta att de inte förpliktar en till något. Men ansökningsretoriken får tas för vad den är – alltså fyller man i vad man måste, bevarar sin tankefrihet och rätten till ett mer ostyrigt kunskapssökande och utgår från att finansiären i slutändan får det som den egentligen också helst vill ha.
Jag tror inte mina svårigheter att förena egna kunskapsprocesser med kunskapsorganisationers och finansierande instansers regelverk är unika. I det senaste Call for Papers från Tidskrift för litteraturvetenskap är temat ”Vetande och litteratur” och där ställs frågor som: ”Vilket vetande har litteraturen? Vet den mer än den tror? Eller ligger dess styrka tvärtom i att ifrågasätta allt vetande? Kan litteraturen återigen väva en enhetlig berättelse utifrån vårt ackumulerande vetande om världen? Eller är dess funktion en helt annan?”
Jag kommer inte att skriva en referentgranskad artikel om den saken eftersom själva formatet för mig har blivit en del av problemet. Men jag känner igen mina egna smärtpunkter och min ambivalens i tidskriftens CFP; ser att jag delar upplevelsen med det vetenskapliga sammanhang som jag ibland bara vill lämna.
Själv skriver jag som bäst en poesihistoria som för mig allt längre bort från handbokstraditionen och allt närmare poesins egenart. Jag kan bara hoppas att jag kommer igenom alla dessa lyriska världar med någonting kvar i mina händer … hopsamlat, ordnat, virat, älskat, betraktat i förundran och vanmakt. Filtrerat genom mina egna besvärande frågor om vad det innebär att vara en människa i moderniteten
Jag vet inte om det kan kallas en metod.
Anna Möller-Sibelius
Forskare och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.