18.2.2019
Filosofiska undersökningar är ett av filosofen Ludwig Wittgensteins centrala verk. Den nuvarande svenska översättningen innehåller en del fel och slarv – i den nya översättningen som utkommer nästa höst har filosoferna Martin Gustafsson och Lars Hertzberg gått tillbaka till ursprungstexten för att lyhört arbeta fram en version som tar i beaktande Wittgensteins filosofi och hans sätt att använda det tyska språket.
Den ursprungliga svenska översättningen av Ludwig Wittgensteins Filosofiska undersökningar (Philosophische Untersuchungen) är från 1978 och gjordes av Anders Wedberg som också översatt Wittgensteins ”ungdomsverk” Tractatus Logico-Philosophicus.
Wedberg, som var professor i filosofi vid Stockholms universitet, var svårt sjuk medan han arbetade på översättningen av Filosofiska undersökningar – han dog några månader efter att den första versionen av arbetet var klar (hans doktorand, Gunnar Svensson, besökte Wedberg på sjukhuset med utskrifter för Wedberg att gå igenom) och översättningen innehöll en del uppenbara fel som Lars Hertzberg, professor emeritus i filosofi vid Åbo Akademi, rättade i en redigerad version som kom ut 1992.
– I översättningen från 1978 fanns det till och med stycken som saknades, och fel som att ett ”inte” fattas i en mening.
Filosofiska undersökningar utgavs postumt 1953 och anses vara Wittgensteins centrala verk som han jobbade med fram till sin död 1951. Det är i Filosofiska undersökningar som begrepp såsom språkspel och familjelikhet lanseras som en beskrivning av hur vi använder språket i vardagen och i övrigt är det också i Undersökningar som det som kallas Wittgensteins ”senare” filosofi får sitt mest fullödiga uttryck.
– Wedberg var en bra översättare men man ser att han helt enkelt haft för bråttom med Undersökningar och inte kommit åt att rätta fel som han nog själv skulle ha upptäckt om han haft tid, säger Martin Gustafsson, professor i filosofi vid Åbo Akademi.
I den nya översättningen har Gustafsson och Hertzberg inte tittat på Wedberg annat än för att enstaka gånger kolla upp hur Wedberg löst något specifikt problem. De märkte under arbetet att de hållit sig närmare de tyska ursprungsbegreppen och inte lika mycket närmat sig anglosaxiska begrepp som Wedberg. Till exempel tyskans Vorgang har i den nya översättningen blivit förlopp istället för den tidigare översättningen som använde ordet process (process används också i den engelska översättningen).
Eftersom Wittgensteins filosofiska texter mycket handlar om att ha en väldigt bra känsla för vad ett ord gör i ett visst sammanhang – hur mycket har ni tvingats välja att låsa er vid en viss betydelse då ett tyskt ord kan ha många innebörder som inte nödvändigtvis alls återfinns i ett svenskt ord?
– Det finns en del krångliga anmärkningar som man kan översätta på vinst och förlust och det finns anmärkningar där det helt enkelt är väldigt svårt att veta vad Wittgenstein vill säga, och det kan finnas saker i det han skriver vi inte kommit att tänka på. Men för det mesta lämnar svenskan betydelsen öppen på samma sätt som i tyskan medan man i en engelsk översättning skulle tvingas välja bland olika betydelser, säger Hertzberg.
– Vi har också gjort val som att använda ordet träna då vi översatt ordet abrichten – som egentligen brukar användas på ett sätt som lutar mer åt dressera eller drilla. Men dressera styr associationerna för hårt åt en behavioristisk tolkning som vi inte vill pådyvla Wittgenstein. Därför har vi, liksom Wedberg, valt träna istället. Överlag måste man då man översätter vara noggrann med att inte förstärka en mening eller anmärkning så att man gör något mer än det som finns i ursprungsversionen, man måste akta sig för att inte i sin tolkning dra ut en tes som inte finns i texten, säger Gustafsson.
– För att konstruera teser var exakt vad Wittgenstein inte gjorde.
Hur mycket har ni ekon kvar av Wedbergs översättning i era minnen när ni gjort nyöversättningen – jag antar att ni båda två umgåtts en hel del med Wedbergs översättning genom åren?
– Lars säger ju att han inte någonsin kommer ihåg en precis formulering, säger Martin Gustafsson.
– Men det är klart att vissa ikoniska paragrafer finns inrotade. Men sedan är det många paragrafer som inte är så bekanta.
– När man läser märker man att det finns en avsiktlig konstlöshet i Wittgensteins skrivande, och han är inte en aforistiker av samma kaliber som exempelvis Friedrich Nietzsche eller Karl Kraus. Ibland är Wittgensteins formuleringar lite klumpiga, och han prioriterar alltid klarhet framför briljans. Också det kan bidra till att de inte ekar i ens medvetande på samma sätt som något av Nietzsche.
Jag känner inte Kraus men om man jämför Wittgenstein med Nietzsche så gör väl Nietzsche ofta ett slags grandiosa svepande rörelser genom historien och hela världen, i och för sig med en väldig språklig precision. Ibland smickrar han läsaren och talar ”förtroligt” som när han skriver ”oss psykologer emellan”, även om Nietzsches ”filosoferande med hammaren” inte är en bild av en slägga, utan snarare en bild av en hammare att knacka med för att lyssna efter ton och eko. Det här skulle föra närmare Wittgenstein – men Wittgenstein kommer sällan, om någonsin, fram med sin person. Och han gör precisa anmärkningar i meningen att uppehålla sig vid ett specifikt ämne, ett fenomen i vardagen, eller sätt att använda ord på, eller problem som genom att han belyser dem från olika håll upplöser sig. Kan det också vara ett skäl till varför hans språk ser ut som det gör?
– Wittgensteins språk skiljer sig mycket från anmärkning till anmärkning. Han kan vara provokativ då han försöker få läsaren att tänka själv, som då han säger att filosofin bara säger sådant som alla redan medger, något som paradoxalt brukar bestridas av nästan alla läsare. Ibland är han väldigt suggestiv. Han ställer också frågor i texten och de är ofta inte retoriska eller ironiska utan uppriktiga öppna frågor, säger Gustafsson.
– Fast jag tycker att frågornas syfte ofta är att få läsaren att tänka vidare, till exempel genom att visa frågan – det vill säga frågorna är inte öppna i den meningen att Wittgenstein undrar hur det förhåller sig, säger Hertzberg.
– Hans sätt att filosofera handlar också mycket om att visa likheter, analogier, att ställa saker sida vid sida – analogiseendet har han gemensamt med Goethe och Spengler, säger Gustafsson.
– Skillnaden är kanske att Nietzsche ville ställa en diagnos på röta i kulturen, och att han med flit använde en metafor som kan misstolkas kan man väl ta för givet. Wittgenstein ville uppmärksamma oss på nyanser i ordens användning, något som filosofer tenderat att ignorera. Däremot var Wittgenstein inte ute efter att visa att den eller den språkanvändningen var ”fel”, säger Hertzberg.
– I översättandet har sökandet efter rätt ord ibland inneburit en risk för att vi på vissa ställen använder något ålderdomliga uttryck.
En speciell omständighet med översättningsarbetet är att Hertzberg (finlandssvensk) och Gustafsson (rikssvensk) kommer från olika språkmiljöer och olika generationer.
– Det har visat sig i att vi har kunnat ha olika uppfattning om hur vissa ord känns, även om den saken inte ledde till några olösliga problem. Det är bra om det resulterar i att översättningen är mindre lokalt präglad.
Ludwig Wittgensteins filosofi har varit avgörande för både Lars Hertzbergs och Martin Gustafssons eget arbete som filosofer.
– Wittgenstein innebar en vändpunkt i mina doktorsstudier. Min uppfattning om vad filosofi är ändrades i och med läsningen av Wittgenstein, säger Lars Hertzberg.
– Vändpunkt i till exempel den meningen att jag förstod att det finns olika sorters fakta. Det kan låta luddigt men vad jag menar är att jag innan jag läst Wittgenstein hade en reduktionistisk naturvetenskaplig bild av språk och tänkande. En annan aspekt var att jag insåg att filosofin inte har något eget fackspråk. Begreppet språkspel ska inte uppfattas som en teknisk term utan som en metafor.
– Läsningen av Wittgenstein har också internationellt utvecklats och fördjupats med tiden. Inte enbart exegetiskt, som är något jag sysslat väldigt lite med, utan i att man upptäckt nya dimensioner i Wittgensteins anmärkningar, som att det finns en etisk aspekt – något man inte lagt märke till tidigare.
– När jag var doktorand i Uppsala hade min handledare Sören Stenlund ett väldigt starkt inflytande och han hade länge arbetat med och påverkats av Wittgensteins matematikfilosofi, säger Martin Gustafsson.
– Jag började i och för sig läsa Wittgensteins Tractatus redan då jag bodde hemma hos mina föräldrar. Även om det var en stor del jag inte förstod fastnade jag för och fann en ingång i anmärkningar som: även om alla naturvetenskapliga problem blivit lösta har våra livsproblem ännu inte alls blivit berörda.
– Wittgenstein har sinne för både det existentiella och det klargörande och hur dessa hänger ihop. Många filosofer är endast intresserade av den ena aspekten. Jag gillar också det konstlösa, ogarderade, noggrannheten och det samtidigt suggestiva. En Jacques Derrida är till exempel för ”svår” för att jag ska bli fångad – jag upplever att han medvetet vill vara briljant och garderad på ett dåligt sätt. Å andra sidan kör en del analytiska filosofer en stil som ungefär går ut på att den filosofiska undran över tillvaron, vårt liv, eller vad de nu tittar på ”inte behöver vara så märkvärdig”. Men vafan – förunderligt är just vad det är! Även om förunderligheten inte har att göra med något mystiskt och avlägset utan snarare, som Wittgenstein gång på gång påpekar, om sådant som finns direkt framför ögonen på oss men som vi, just därför tenderar att inte lägga märke till.
– Det påminner om något som brukar sägas om George Orwells journalistik: att han visar oss saker som ligger framför näsan på oss.
– Wittgenstein fungerar som en påminnelse om det vi har runtomkring oss. Han har heller ingen särskild metod, utan en metodologisk pluralism och en slags uppmaning om att det enda sättet att reda ut något är att titta efter.
I stil med att varken han eller någon annan kan tänka eller se saker åt mig – jag måste själv tänka och se?
– Det är tydligt att det är det han menar. Och samtidigt lär han ju paradoxalt nog ha varit rätt så otålig med folk som inte förstod vad han ville.
Nyöversättningen av Filosofiska undersökningar utkommer hösten 2019.
Ur Filosofiska undersökningar del 1
Tyska originalet:
499. Zu sagen »Diese Wortverbindung hat keinen Sinn« schließt sie aus dem Bereich der Sprache aus und umgrenzt dadurch das Gebiet der Sprache. Wenn man aber eine Grenze zieht, so kann das verschiedenerlei Gründe habe. Wenn ich einen Platz mit einem Zaun, einem Strich, oder sonst irgendwie umziehe, so kann das den Zweck haben, jemand nicht hinaus, oder nicht hinein zu lassen; es kann aber auch zu einem Spiel gehören, und die Grenze soll etwa von den Spielern übersprungen werden; oder es kann andeuten, wo der besitz eines Menchen aufhört und der des andern anfängt; etc. Ziehe ich also eine Grenze, so ist damit noch nicht gesagt, weshalb ich sie ziehe.
Wedbergs översättning (Första utgåvan, 1978):
499. Att säga ”Denna ordförbindelse har ingen mening” är att utesluta den ur språkets område och begränsar därigenom språkets område. Men när man drar en gräns, kan det ha olika grunder. När jag omger en plats med ett stängsel, ett rep eller på något annat sätt, så kan det ha syftet att inte släppa ut eller inte släppa in någon; det kan emellertid också vara en del av ett spel och spelarna ska t.ex. hoppa över gränsen; eller det kan visa var en människas egendom upphör och en annans börjar; etc. Drar jag alltså en gräns, så är därmed inte sagt varför jag drar den.
(Ett exempel på att Wedberg haft bråttom – han har översatt Strich med rep, antagligen i tron att det stod Strick i originalet.)
Gustafsson och Hertzbergs översättning:
499. Att säga ”Denna ordkombination har ingen mening” är att utesluta den ur språkets domän och därigenom avgränsa språkets territorium. Men om man drar en gräns, så kan det göras av olika slags skäl. Om jag omsluter en plats med ett staket, ett streck, eller på annat sätt, så kan syftet vara att inte låta någon slippa ut, eller in; men det kan också tillhöra en lek och gränsen är något som deltagarna ska hoppa över; eller den kan ange var en människas ägor upphör och en annans tar vid; etc. Om jag drar en gräns, så är alltså därmed ännu inget sagt om varför jag drar den.