18.11.2024

TEXT: Marcus Prest

Slaget vid Oravais var det blodigaste slaget mellan Sverige och Kejsardömet Ryssland under det krig som inleddes med en rysk invasion i februari 1808 och slutade med freden i Fredrikshamn i september 1809. I slaget besegrades de svenska trupperna som drevs på reträtt runt Bottenviken ända ner till Umeå. Kriget som helhet var en katastrof för Sverige som förlorade Finland och Åland till Ryssland.

Kriget 1808–1809, även kallat Finska kriget, var en utvidgning av Napoleonkrigen som börjat redan 1803 med strider mellan Frankrike och bland annat Storbritannien. Den franske kejsaren Napoleon marscherade under de första åren av seklet i rasande fart österut med sin armé, lade stora delar av kontinenten under sig och tvingade den ryske kejsaren Alexander I till fredsförhandlingar 1807.

Fredsförhandlingarna utmynnade i att tsar Alexander förband sig att gå i krig mot Sverige ifall Sverige inte gick med i den franska handelsblockaden av Storbritannien, något som Napoleon redan tidigare försökt pressa Sverige till. Den svenska kungen Gustav IV Adolf vägrade. För Ryssland innebar ett krig mot Sverige en möjlighet att skaffa sig buffertområden för skyddet av Sankt Petersburg. Läget för en rysk invasion av Finland var också gynnsamt då Sverige vid tillfället var förhållandevis svagt och även tvunget att hålla avsevärda mängder trupp i Skåne då Danmark, allierad med Frankrike, förklarat Sverige krig. Den brittiska flottan seglade dock in som skydd och såg till att Sverige inte hamnade i krig på två fronter.

Ryssland invaderar

Ryssland inledde sin invasion i februari 1808 genom att gå över Kymmene älv i sydöstra Finland med en styrka på 24 000 man. Att invasionen skulle komma var inte en fullständig överraskning för Sverige, även om tsar Alexander ännu fem dagar innan invasionen högtidligt försäkrade den svenske diplomaten Curt von Stedingk att den ryska truppkoncentrationen vid gränsen verkligen inte var något att oroa sig för.

Den svenska armén i Finland ansågs av svenskarna själva vara dåligt utrustad och inte vara i stånd att genast möta ryssarna. Den svenska planen utformades därför till en reträtt där man besparade sin armé från onödiga förluster genom att dra sig tillbaka ända till Uleåborg, låta Ryssland ockupera södra Finland under vårvintern medan man höll stånd i fästningarna Svartholm (utanför Lovisa) och Sveaborg (utanför Helsingfors).

Tanken var att då våren kom och den svenska armén rustats upp och fullbemannats, skulle Sverige gå till motanfall med flottan i söder och med armén i norr för att innesluta och besegra den ryska hären i en kniptångsmanöver.

Huvuddelen av den svenska armén, under ledning av Mauritz Klingspor, retirerade norrut från Tavastehus medan Savolaxbrigaden, en elitenhet, under ledning av Johan Adam Cronstedt, retirerade österut mot Uleåborg. Under reträtten erbjöds den ryska hären bara symboliskt motstånd vilket hade en dålig effekt på de svensk-finländska soldaterna som mestadels var finnar: de var bosatta i trakterna de övergav och att inte kämpa emot hade en demoraliserande inverkan. Många bedömare, både då och nu, menar man att Klingspors villighet att retirera så snabbt var ett misstag.

Svenska motgångar

Fästningen Svartholm kapitulerade den 18 mars, Åbo togs den 22 mars, men den första riktigt stora motgången i den svenska krigsplaneringen kom när kommendör Carl-Olof Cronstedt med 7 000 man och stora delar av den svenska kustflottan kapitulerade utan strid på Sveaborg den 3 maj efter en kort tids rysk belägring. Kapitulationen berodde, åtminstone delvis, på smart rysk psykologisk krigföring.

På Åland utkämpades slag där åländska trupper bestående av bönder besegrade ryssarna. Även Gotland invaderades och ockuperades kort innan Sverige lyckades driva bort de ryska styrkorna. I Uleåborg utspelades mindre strider med svenska motgångar tills de svenska styrkorna ledda av Carl Johan Adlercreutz och Georg Carl von Döbeln gick till motanfall i Siikajoki medan Savolaxbrigaden utkämpade ett slag vid Revolax och de första viktiga svenska militära segrarna realiserades. Genom framgångsrika motanfall i östra Finland, ledda av Johan August Sandells, öppnades möjligheterna att återta västra och södra Finland.

De ryska trupperna i västra Finland var under sommaren svårt uttänjda och ansatta av bönder som drev gerillakrigföring. Särskilt i Österbotten fanns ett starkt motstånd mot rysk ockupation efter de systematiska ryska bestialiteterna mot civilbefolkningen under den Stora ofreden hundra år tidigare – detta trots att tsar Alexander I gett sin armé order om att den här gången skona civilbefolkningen om den inte gjorde motstånd. Ryssarna trycktes söderut genom norra- och mellersta Österbotten av den svenska armén under sommaren 1808.

Men i början av september ledde ankomsten av ryska förstärkningar till svåra svenska nederlag i Karstula, och Ruona och Salmi, vilket gjorde att Adlercreutz och Klingspor tvingades dra sig tillbaka. Från Vasa retirerade armén norrut till Oravais där man satte upp ett försvar för att under tiden utreda säkerheten i reträttvägen bakåt mot Uleåborg. Den hittills framgångsrika svenska motoffensiven var bruten. Medan stridsterrängen förbereddes hotades Adlercreutz av en rysk kringskärande manöver som riskerade att stänga in hans styrkor, något man varit rädd för hela tiden, eftersom man inte hade koll på landsvägarna inne i landet. Den ryska truppen besegrades av von Döbeln den trettonde september vid slaget vid Jutas, ett förspel till det stora slaget som väntade.

Striden vid Oravais

Adlercreutz hade skickat en styrka om 500 man för att hjälpa von Döbeln, vilket visade sig vara onödigt, om inte annat för att de inte hann fram innan slaget vid Jutas var över. Den 14 september stod Adlercreutz och Klingspor med 5500 man mot 6000 man ryska soldater som leddes av den unge skickliga generalen Nikolaj Kamenskij som lärt sig sitt värv under det rysk-turkiska kriget.

Det var försvararna som valde platsen för slaget: befälet kunde från en höjd se söderut ut över fält som korsades av en å, och i väst, eller ur försvarets synpunkt, till höger; stängdes flanken av havet. Området var för litet för att använda sig av kavalleri, men å andra sidan kunde välplacerade kanoner spela över stora delar av fältet. Räckvidden på en 6-pundig kanon låg mellan 300 till 1 000 meter beroende på vilken typ av skott som sköts.

Slaget inleddes i gryningen med ryska anfall mot den svenska förposten. Anfallen växte i intensitet och kriget böljade fram och tillbaka hela förmiddagen, med bland annat en mycket intensiv artilleriduell som pågick i över en timme varpå hela slagfältet låg täckt av rök.

Efter kostsamma anfall fram och tillbaka ser Adlercreutz kring tvåtiden på eftermiddagen en möjlighet till ett avgörande motanfall och två bataljoner bestående av västmanlänningar och upplänningar korsade ån. De lyckas driva de ryska trupperna på flykt men motattacken slutade i katastrof då svenskarna stötte på ryska förstärkningar som anlände i exakt rätt ögonblick. Adlercreutz blåste reträtt men reträtten blev kaotisk med hela kompanier som blev kringrända och tvingade till bajonettstrider.

I natten drog sig den svenska armén norrut medan totalt cirka 1 600 soldater låg döda på slagfältet och sårade på båda sidor som ännu skulle dö av sina skador.

Kriget fortsatte i ett helt år till, med en svensk reträtt längs Bottenvikens östra strand norrut, och sedan ner längs den västra stranden ända till Umeå och Hörnefors. Fred tecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809 och då hade Sverige slutgiltigt förlorat Finland.

Levande historia i Oravais

Oravais historiska förening bildades 1992. Föreningen hade redan från början slaget vid Oravais som sitt huvudfokus. En av de stora eldsjälarna i föreningen är Göran Backman, tidigare rektor vid Centrumskolan i Oravais och magister från pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi. Göran Backman tar emot vid furirbostället vid slagfältet, klädd i tidsenlig officersuniform, och med värja och gevär.

– Oravais var en självständig kommun och under tidiga 90-talet gick ju ekonomin i kommunerna och i Finland överlag i botten. Vi tänkte att vi måste hitta på något för att hålla liv i bygden, svarar Backman på frågan om hur den verksamhet som nu pågått i mer än 30 år uppstod.

– Vi lade märke till att hit upp till minnesmärket över slaget, som funnits här sedan 1894, dök det upp 4 000 personer år efter år. Så där tänkte vi att vi har något vi kan göra något av. Vi tänkte att vi kunde levandegöra de för Finland avgörande händelser som utspelat sig i trakten, vi kunde till exempel klä oss i de kläder som bars då.

– Men hur klädde sig soldaterna? Vilka var färgerna, hur såg det exakta snittet på kläderna ut, hur många knappar, hurdana knappar, vad var mellanrummet mellan dem, hurdana skor, exakt hur såg allt ut? Här hittade vi en för oss intressant vinkel in i historien, vi vill nämligen hålla oss forskningsmässigt rätt.

Backman visar på en tavla i Furirbostället som föreställer en scen från Fänrik Ståhls sägner illustrerad av Albert Edelfelt.

– Det visar sig att Edelfelt kunde sin sak, till exempel brättet här på hattarna har rätt mått. Det vet vi genom att ha studerat andra källor. Det här kan man se som en indikation på noggrannheten Oravais historiska förening gått in för att se till att få detaljerna rätt. Även Furirbostället är ett vittnesbörd över engagemanget; huset är flyttat och rest där det nu står och tidsenligt restaurerat med föreningens kraft.

– Mängden saker att ta reda på, att fördjupa sig i, är bottenlös. Genast man börjar undersöka ett område öppnar man flera andra som också kräver att undersökas för att man ska förstå helheter, säger Backman.

Mer än enbart det militära

Redan från början hittade föreningen en värdefull kontakt genom Åbo Akademi där Sune Jungar, hemma från närliggande Jeppo, jobbade som professor i nordisk historia med specialinriktning på rysksvenska relationer. Jungar var med på noterna och fick en viktig roll i hur föreningen närmade sig händelserna 1808. Jungar kände i sin tur Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, som forskat i epoken och omständigheterna som omger slaget vid Oravais.

– När vi väl kommit igång ville vi inte begränsa oss till det rent militära, vi ville veta vad kriget förde med sig för lokalbefolkningen. Var fanns soldaterna? Hur bodde de? Hur påverkades samhället av att 6 000 ryska soldater och 5 500 svenska soldater samlades här. Hur såg logistiken ut? Vad hände efter slaget?

– Att dra en kanon sägs kräva 60 hästar. Sex för att dra själva kanonen, ett visst antal för att dra höet hästarna behöver, ett visst antal för att kuska kanonjärerna, ett visst antal för att kuska officerarna, ett visst antal för att transportera deras personliga utrustning, ett visst antal för att transportera deras gemensamma utrustning, och så vidare. Det blir snabbt fråga om ett mycket omfattande maskineri som sätts i rörelse när kriget är ett faktum. Ett regemente på 1 200 man, med hästar och kärror sträcker sig tiotals kilometer över en landsväg.

– För kvinnorna och barnen till soldaterna var kriget bedrövligt. Om mannen till kvinnan och fadern till hennes barn dog vräktes hon och barnen från soldattorpet och stod då på bar backe utan att någon hade plikt att försörja dem.

Inget krigets Borgbacken

I början fick föreningen sin verksamhet ifrågasatt av en del politisk engagerade personer.

– En av frågorna som ställdes i media var varför vi väljer att lyfta fram det krigiska?

– Det ledde till att vi ställde oss själva frågan om vi verkligen ska börja försvara oss i en allmän debatt? Måste vi på allvar understryka att vi inte är här för att starta något krigets Borgbacken?

– Och det i sin tur ledde till att vi blev ännu mer noggranna med att betona att vi vill berätta ärligt om kriget, vi ville grunda allt vi säger i forskning, allt ska vara rätt som kommer från oss och vi ville också visa på krigets konsekvenser för bygden. Dessutom vill vi berätta soldatens historia för att ge besökaren en bild av samhället och soldatens plats i det. Själva slagfältet har av finska staten betecknats vara av riksintresse och här känner vi som förening vårt ansvar.

Backman säger att det viktiga står på minnesmärket: detta minnesmärke är helgat åt de stupade.

– Helgat är ett mycket viktigt ord i sammanhanget. Det hände fruktansvärda saker här. 1 600 man stupade och sårade, cirka 750 svenskar, eller finländare och 900 ryssar. Följderna som kom efter att slaget var avslutat var också hemska. Till exempel sjukdomarna grasserade och en av de viktiga orsakerna till att kriget gick dåligt för svenskarna var att man inte lyckades försörja armén med mat vilket förstås också hade sin påverkan på de bygder där armén drog fram.

Den ryska sidan

Föreningen ville också lyfta fram den ryska sidan av händelserna. Göran Backman fick kontakt med en rysk forskare, en professor i historia vid universitetet i Sankt Petersburg som var expert på Peter den Store och i och med sina studier hade lärt sig gammal svenska.

– Jag kommer faktiskt inte längre ihåg vad han hette. Men jag kommer ihåg hur jag körde ner till Sankt Petersburg för att hämta hit honom och sedan satt med honom i 700 kilometer och pratade. Det var fascinerande, han använde uttryck som ”I skolen hava” och motsvarande som vi andra kanske hört i gamla bibelöversättningar.

– Han gav oss perspektivet på hur Ryssland såg eller ser på kriget 1808. En av hans kommentarer som jag lagt på minnet var att han sade att ”Ryssland har alltid varit för stort”, för många disparata områden, för många folkgrupper, vi borde koncentrera oss på det vi redan har. Den ryske forskaren var också övertygad om att platsen för var de stupade soldaterna låg begravda var markerad på ryska kartor.

– De ryska soldaterna begravdes enligt den ortodoxa kyrkans ritualer och deras grav ska finnas utmärkt på någon karta som finns i arkiven i Sankt Petersburg. Där finns enorma mängder material. Vi antar att också de svenska soldaternas grav ska finnas markerad på en karta. Men numera kommer vi inte åt arkiven.

Man har hittat en massgrav där ryska soldater ligger. Svenska soldater har man däremot inte hittat, förutom två som i slutet av nittiotalet hittades under tio centimeter mossa.

– Den ena av dem saknade huvudet. Det kanske säger något om intensiteten i striderna.

De båda soldaterna begravdes efter upphittandet högtidligt intill minnesmärket.

Påfrestande för lokalbefolkningen

En armé på marsch behöver både farbara vägar och möjligheter att försörja sig under resan. Det fanns inga möjligheter att ta med sig all mat till både manskap och hästar för en flera månader lång förflyttning. Därför drogs härarna till kusten.

– Soldaterna i den svenska armén hade till exempel rätt till tre liter öl om dagen. Det fanns detaljerade näringstabeller uppgjorda över hur många ärter, hur mycket fläsk, fisk, potatis och bröd de skulle ha tillgång till varje dag.

– Så om man tänker sig att det samlades 5500 svenska soldater i Oravais kan man kanske tänka sig vilken påfrestning det var för ett så litet samhälle. Och då kan man också ta i beaktande att alla de här soldaterna skulle övernatta någonstans.

– Sedan kommer hela den ryska armén på 6 000 man som också ställer liknande villkor på sin omgivning. Och betänk då att den ryska här som stred i Oravais var det Permska regementet som marscherat över 4 000 kilometer för att ta sig hit, den materiella insats som krävts för att förflytta dem alla dessa kilometrar var enorm.

Varför Österbotten

Till svenska armé som stred i Oravais hörde det Österbottniska regementet, Västerbottens regemente, Västmanlands regemente, Upplands regemente, Helsinge regemente, Finska- och Svea artilleri, två skvadroner Lifgardet till häst och en skvadron karelska dragoner och den anslutna Savolax regemente och jägare, en elitenhet i den svenska armén samt karelska jägare. Det Österbottniska regementet bestod av cirka 1200 soldater som i tid av fred var utspridd längs med den finländska västkusten från Kemi i norr ner till Kristinestad i söder. Oravais försörjde sex soldater som bodde i soldattorp medan deras utrustning förvarades hos en bonde som hade ansvar över den.

Backman poängterar att man i Österbotten var förhållandevis rika, och att detta varit ett återkommande faktum i flera hundra år av svensk-rysk krigföring.

– Logistiken var lättare att ordna här för att det fanns bönder, åkrar, städer och vägar; kornboden fanns här. Dessutom fanns den ur särskilt svensk synpunkt viktiga sjöförbindelsen över Kvarken. Det är också därför Österbotten blivit särskilt drabbat av ryska härjningar som i sin tur förklarar det ryss-hat som fanns här när den ryska hären ockuperade landet, trots att tsar Alexander hade gett särskilda order om att inte terrorisera civilbefolkningen om den följde de ryska befälhavarnas order. Men österbottningarna hade svåra minnen från tiden för Stora ofreden då Peter den Stores armé härjade med systematisk
bestialitet och skonande av varken kvinnor eller spädbarn.

Under slaget den 14 september angreps inte civilbefolkningen, det var två arméer som stred mot varandra. Småpojkar klättrade till och med upp i träden för att kunna följa med vad som hände, bönder på åkrarna tog paus i arbetet för att hålla sig underrättade om situationen.

När den svenska armén sedan drar sig tillbaka ersätts den av en rysk närvaro som håller sig kvar i 110 år.

– Folk här hade svårt att acceptera den ryska överhögheten. Man vägrade resa sig i kyrkbänkarna och be för tsaren ända till 1812.