8.3.2018
Österrikaren Josef Strzygowski var professor i konsthistoria i Wien och ansågs i samtiden vara en av västvärldens mest inflytelserika vetenskapsmän. År 1892 hade han blivit ordinarie professor i konsthistoria vid universitetet i Graz och 1909 flyttade han över till Wien. I Graz startade han Österrikes första akademiskt självständiga konsthistoriska institution och i Wien byggde han upp ett eget institut för konsthistoria.
I den internationella historieskrivningen tonades Strzygowskis inflytande länge ner eller glömdes bort helt och hållet. Han var kontroversiell eftersom han representerade en strömning inom konsthistorieforskningen som stred mot samtidens dominerande uppfattning om den västerländska konsthistorien, speciellt i frågan om förhållandet mellan öst och väst. Under det senaste decenniet har han dock ”återupptäckts” och numera betraktas han som en av den moderna konsthistoriens mest centrala gestalter.
Konsten i öst och väst
Traditionell konsthistoria innehåller mycket romantik, maktspel och mytologi. Strzygowski däremot var mera intresserad av ren empiri och så kallad jämförande konst- och kulturhistoria. Han förespråkade en tvärvetenskaplig metod i studiet av konsten och lade speciell vikt vid förhållandet mellan Asien och Europa.
– Strzygowski var speciellt intresserad av senantik och bysantinsk konst och av i vilken grad renässansen egentligen kom från öst till väst. Hans tolkning av konsthistorien var alltså icke-eurocentrisk, något som stred mot den traditionellt humanistiska historieskrivningen, där mytbildningen kring enskilda individer och genier som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael stod i centrum, liksom arvet från romarriket och påvedömet, säger Lars Berggren, professor emeritus i konsthistoria vid Åbo Akademi.
Strzygowski utforskade bland annat iranska och mesopotamiska influenser i den forn- och tidigkristna konsten. Att renässansen startade med att den östromerska intelligentian flydde till Italien till följd av den turkiska invasionen av det bysantinska riket och erövringen av Konstantinopel år 1453, hade enligt Strzygowski fått alltför lite uppmärksamhet. Trots att hans teser var kontroversiella bland universitetsvärldens makthavare, var han en mycket populär professor och föreläsare. I Wien sökte sig studerande och forskare från hela världen till hans internationella
och tvärvetenskapliga institut. Värt att notera är att nästan hälften av hans många doktorander var kvinnor. Första världskriget och Österrikes förluster förändrade det politiska och akademiska klimatet. Strzygowski började tvivla på att han och hans institut hade någon framtid i det lilla som fanns kvar av det forna imperiet. Som tur var hade han lyckats bygga upp ett imponerande nätverk av kontakter som sträckte sig ända till de nordiska länderna. Närmast kontakt hade han med de framstående svenska forskarna Nathan Söderblom (1866–1931) och Johnny Roosval (1879–1965). Överlag gjorde Sverige och Finland en hel del för att underlätta för akademiker och studerande i Österrike under nödåren. Många studerande fick både studieplats och inkvartering i Uppsala och Åbo.
En nytt universitet
Strzygowski och Söderblom började fundera på möjligheten att flytta Strzygowskis institut till Sverige. Planerna gick dock i stöpet av ekonomiska skäl, men lägligt nog hade det just grundats ett nytt universitet på andra sidan Östersjön, nämligen Åbo Akademi. Det nya universitetet, som 1919 inledde sin undervisning efter att ha grundats året innan, byggde i princip helt på donationsmedel. Konsthistorieämnet hade till exempel fått en donation av Victor Hoving (1877–1970), som möjliggjorde anställandet av en professor. Nu gällde det att hitta en vetenskapsman som kunde ge ämnet en värdig start.
Universitetets första rektor Edvard Westermarck (1862–1939) var god vän med Söderblom. Det var troligen Söderbloms idé att knyta Strzygowski till Åbo och flytta hela hans institut från Wien till Åbo. Planerna möttes till en början med stor entusiasm från både Strzygowskis och akademins håll. Men vid det här laget hade det nystartade universitetet både brist på utrymme och en osäker ekonomisk framtid. Strzygowski hittade trots allt en, enligt honom, utmärkt lösning i Åbo slotts norra flygel, som då stod oanvänd. Trots att lokalerna skulle ha behövt dyra renoveringar, avskräcktes inte den tillsatta arbetsgruppen och förslaget gick snabbt vidare och passerade både prokanslers och kanslers bord. Men då förslaget nådde Stiftelsen för Åbo Akademis delegation blev det tvärstopp. Ärendet bordlades utan vidare diskussion. Officiellt sades det inte finnas tillräckliga ekonomiska medel. Berggren anser dock att huvudorsaken var akademiska intriger.
Det var främst internationalisten Westermarck som förespråkade planen på att knyta Strzygowski till Åbo. Men då frågan behandlades av Stiftelsen var Westermarck frånvarande, eftersom han samtidigt verkade vid London School of Economics. Den andra förkämpen för de ambitiösa planerna var affärsmannen och stordonatorn Magnus Dahlström (1859–1924), men hans hälsotillstånd var då saken var aktuell så dåligt att han inte kunde påverka utgången. Under Westermarcks frånvaro övertogs akademins ledning av prorektor Severin Johansson (1879–1929), en matematikprofessor som enligt Berggren inte var särskilt intresserad av vare sig humaniora eller internationella storheter.
– Johansson, som var emot all utländsk inblandning i akademin, blev sedan akademins andre rektor. I konsistorium hade han, i Westermarcks frånvaro, påstått att denne avböjt omval, vilket senare visade sig vara falskt, säger Berggren.
Strzygowski sov och akademin blundade
Strzygowski kom trots allt till Åbo, men under betydligt mer anspråkslösa omständigheter än de ursprungligen planerade. I april 1921 företog han sin första egentliga arbetsresa till Åbo. Då hade man beslutat att anställa honom för ett år med en liten budget för litteratur och undervisningsmaterial. Han fick inledningsvis verka i det så kallade fakultetsrummet i huvudbyggnaden, som fick fungera både som seminarierum, arbetsrum och sovrum för professorn. Att han sov i sitt arbetsrum väckte ett visst uppseende. Det viskades i korridorerna att ”Detta tilläts ej […], men förbjöds ej heller, S[trzygowski] sov och akademien blundade!” (akademisekreteraren Svante Dahlstöms anteckningar).
Strzygowski startade ett eget seminarium och hade då för tredje gången grundat ett nytt konsthistoriskt institut. Undervisningsprogrammet var stort och ambitiöst och präglades av det tvärvetenskapliga och geografiskt mångsidiga perspektiv som han gjort sig känd för. Han var också genuint intresserad av Finlands konsthistoria, var en fängslande föreläsare och hans föreläsningar var populära och välbesökta av både studenter och borgerskapet. Flera av hans mest betydande verk publicerades i Åbo.
Berggren, som forskat i Strzygowskis liv och verk, beskriver honom som en sympatisk men vetenskapligt kompromisslös person, med ambitioner som inte svarade mot akademins begränsade världsbild och ekonomiska resurser. Han blev heller aldrig speciellt populär hos akademiledningen; de anslag som beviljades honom var små och han fick aldrig någon långsiktig garanti för sin egen och institutets framtid.
– Den österrikiske professorn sågs som en ful ankunge i Severin Johanssons ankdamm och akademin gjorde slut på förhållandet 1925, då den beslöt att inte förnya hans kontrakt, säger Berggren.
Arvet efter Strzygowski
Strzygowski lämnade trots allt efter sig ett betydelsefullt arv. Han hade lagt en solid grund för den konsthistoriska institutionen, som sedan fortsatte som ett livskraftigt akademiskt ämne tack vare hans elev Lars-Ivar Ringbom (1901–1971). Ringbom förde sedan vidare arvet från läraren, bland annat genom att lyfta fram det iranska arvet i den tidiga kristna konsten. Efter Lars-Ivar tog hans son Sixten Ringbom (1935–1992) över, för att sedan ge facklan vidare till Bo Ossian Lindberg och Åsa Ringbom. Berggren är i sin tur elev till Lindberg (som under ett par decennier var docent vid Lunds universitet). Berggren kom för övrigt till Åbo Akademi direkt från ett vikariat på Strzygowskis gamla lärostol i Graz. Trots alla sentida reformer och omorganisationer märks den gamle österrikarens insats för ämnet konstvetenskap vid Åbo Akademi ännu idag i ämnets samlingar, inriktning och undervisning.
Artikeln är baserad på en intervju med Lars Berggren, professor emeritus i Konstvetenskap vid ÅA och hans artikel ”Josef Strzygowski och historien om ett tidigt vägval i Åbo Akademis historia” i Finsk Tidskrift 4–5/2010. Mer att läsa om Strzygowskis och den tidiga akademins byggnadsplaner finns i Lars Berggrens och Annette Landens nyutkomna bok Väggarna talar. Åbo Akademis byggnader under hundra år. Artikeln ingår i en artikelserie om intressanta personligheter ur Åbo Akademis historia. Serien är ett samarbete mellan Åbo Akademi och Åbo Underrättelser i samband med akademins 100-årsjubileum.