24.6.2020
Coronakrisen har föranlett radikala åtgärder i samhället som vi inte sett sedan slutet av andra världskriget. Åtgärderna, sättet på vilket man motiverat dem och hur man som lekman ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som är klokt eller inte i situationen vi befinner oss i väcker många frågor.
Hannes Nykänen, docent i filosofi vid Åbo Akademi säger att coronakrisen visat att åtgärder som annars brukar sägas vara helt otänkbara och omöjliga, inte alls är det.
– När man ser på vad som skett på väldigt kort tid både nationellt och internationellt, det vill säga nedstängningen av ekonomin och begränsningen av rörelsefriheten, kan man förvånas av vilka grunder man motiverat det på.
– Här i Finland har det hörts en del upprörda röster över den ekonomiska kris vi försatt oss i, men konstigt nog mycket lite upprörda reaktioner över restriktionerna i människors frihet. Det kan man tycka att är lite bekymrande, att det går att begränsa människors frihet utan särskilt motstånd. Men vi verkar ha en konsensus om varför de här åtgärderna behövs.
Vad menar du med att man kan förvånas över grunderna man motiverat åtgärderna på?
– Att man kört ner ekonomin i en kris, som kommer att bli och redan är en av de värsta kriserna som vi någonsin sett, med motivet att skydda äldre personer – det är, när man tänker efter hur prioriteringarna i samhället annars brukar se ut, rätt uppseendeväckande.
– Yngre personer och barn verkar ju sällan bli svårt drabbade av viruset. De som drabbas är tämligen marginella grupper. Det är alltså inte jag personligen som har en sådan här åsikt, att det skulle vara opåkallat att skydda det man kallar marginella grupper. Jag försöker relatera de prioriteringar man nu har, som gör att man kan köra ner ekonomin totalt, till att samma prioriteringar i normala inte fall alls verkar vara så väldigt viktiga.
Kan du utveckla det här om hur det annars ser ut i samhället?
– Då man ser hur det annars ser ut då man bestämmer vad som är värt vad, så brukar det inte se ut så här. Näringslivet har nu utan större muttrande gått med på enormt drabbande åtgärder. Det vore ju inte helt långsökt att man, om man ville, kunde säga att ”den här coronan är nu en lite tråkigare flunsa där folk i riskgrupper och en och annan femtioåring riskerar stryka med”. Att stänga ner hela ekonomin för en sådan sak finner jag alltså uppseendeväckande, då man vet hur samma intressen annars prioriterar och hur de prioriteringarna alltid framställs som att vi inte har något annat val än att låta oss styras av dem.
– Det är nästan så att man undrar om det finns något slags underliggande skuldkänsla över hur det i normala fall brukar gå till som får det att se ut så här nu.
Kan du säga mer om det där, att verkligheten i normala fall framställs som att ”vi inte har något val”?
– Inom politiken framställs det oftast som att den politik som förs är den enda möjligheten. Eller så beskriver man det som att ”klart att den andra möjligheten också är möjlig men då blir vi något slags socialister, och det vill ju ingen.”
– Det är en typisk förvrängning av verkligheten och det gäller inte alls bara politik, det förekommer överallt, i medierna, i näringslivet, hos alla tongivande instanser. Den förda politiken beskrivs så gott som alltid som den enda möjliga. Och det är förstås då oftast fråga om en politik som gynnar storföretag och makthavare.
Varför tror du att det ser annorlunda ut nu?
– Det vi ser nu är alltså på hur förvånansvärt lätta grunder vi gått med på otroligt radikala åtgärder som visat sig vara helt möjliga att genomföra. Jag menar ”lätta grunder” i jämförelse vad man annars skulle tänka sig att skulle behövas, typ större katastrofer som krig. Att de här åtgärderna nu går igenom beror på att de inte beskrivs som politiska, de här åtgärderna faller utanför det vi kallar politik, av någon anledning.
– För om man skulle försöka driva igenom ens en femtedel av samma åtgärder som gjorts nu, men på politiska grunder, säg ur något slags rättvisesynpunkt, skulle de genast beskrivas som fullständigt omöjliga. Det skulle vara omöjligt att ens tänka tanken på att föreslå sådana åtgärder ur vad som kunde beskrivas som ett politiskt perspektiv. Och av en inte så förvånande anledning så uppfattas ju ”samhällelig rättvisa” oftast som ett rent politiskt-ideologiskt begrepp – inte som ett moraliskt begrepp.
– Och en sak som det här betyder, är att de amoraliska giriga krafter som annars råder nu för tillfället fått hålla tillbaka. Det är förvånande. Det som inte är förvånande är att de grönas Osmo Soininvaara är en av de få som på riktigt försökt med det andra perspektivet. Det vill säga det normala perspektivet, där helt andra saker än värnande om sårbara människors liv och hälsa går först. Men det som kan kallas näringslivets mainstream har hållit sig påfallande lugnt. En orsak är att det kanske känns politiskt riskabelt att sticka ut just nu.
Tror du att det faktum att vi nu faktiskt visat att vi kan göra stora omställningar kommer att få något mer betydande omställningar framöver? Jag menar inte att just de här åtgärderna skulle vara bra att fortsätta tillämpa – vad jag menar är att de visar att det faktiskt är möjligt att göra omställningar. Eller kommer allt som nu gjorts att beskrivas som nödåtgärder som vi istället kommer att få betala tillbaka för långt framöver och allt går ännu hårdare tillbaka till ett så kallat ”normalläge”, ”det enda möjliga” för att hinna upp igen?
– En massa alternativa rörelser kommer att säga vad som gick nu visar att det går att göra andra val i samhället – det är ju sant. Men ett stort problem är att vi har oerhört svårt att se de olika rörelserna för vad de är. Vi har alltså svårt att se vilka som på allvar försöker göra något bättre, och vilka som på rent spekulativa, maktambitiösa grunder försöker utnyttja en kris. Det vill säga samma grupper som annars också håller på, det är därför vi har den här girighetsekonomin som ledande ideologi.
Vi har alltså svårt att se vilka som på allvar försöker göra något bättre, och vilka som på rent spekulativa, maktambitiösa grunder försöker utnyttja en kris. Det vill säga samma grupper som annars också håller på, det är därför vi har den här girighetsekonomin som ledande ideologi.
– Men det kommer också att finnas en massa grupper som nu får incitament att på ett eller annat sätt försöka driva vad som förefaller vara behjärtansvärt, men som verkligen inte är det, till exempel makthungriga personer som vill få kontroll över mänskors liv, miljöfascister eller -stalinister, som av äckel för mänskan vill skrota samhället, företag som med politikers hjälp vill bli agenter i ”framtidens samhälle”, etcetera.
Vad beror vår svårighet att se de här sakerna på?
– Att vi har svårt att få fram någon nyttig läxa hör ihop med vissa grundproblem i samhället, och ett av dem är som sagt att vi har otroligt svårt att identifiera giriga, hänsynslösa och därmed manipulativa krafter.
– Låt mig ta ett vardagligt exempel från en arbetsplats: På arbetsplatsen kan finnas en person som driver ett genuint rättviseärende av osjälviska motiv. Sedan finns där en psykopatiskt lagd person som högt undrar vad den som driver rättviseärendet tror att hon är, vad tror den där rättvisetypen att hon är för ett helgon, vad har rättvisetypen för motiv egentligen, ”alla är vi ju i grunden själviska”, och så vidare.
– Problemet är alltså att den psykopaten nästan alltid lyckas få alla andra anställda att gå med på det ruttna perspektivet och han gör så att när de andra börjar se på saken på det ruttna sättet så känns det som om de skulle få en egen moralisk bonus då de nu ”ser klart”.
– Det är en gammal beprövad metod, man kryddar den bara med lite billigt smicker som folk så hjärtans gärna vill ha och så är hela rättviseprojektet urvattnat och neutraliserat.
– Det finns förstås undantag, men de som tar sig upp i organisationer är ofta de mest hänsynslösa, det är de som inte väcker någons irritation för åtminstone tror de inte att de är några ”helgon”. Man tenderar ju tro att så kallade psykopater och narcissister är våldsamma och påflugna människor men det här stämmer inte alls. De finns av alla de slag. Och det är så här det ser ut i verkligheten i stort. Alla som tror att saker kunde vara på något annat sätt beskrivs som självgoda drömmare. Och det tycker de flesta att av oss att är alldeles i sin ordning bara vi inte behöver bli inblandade. Människors småsinthet är ett oerhört utbrett fenomen.
– Det finns ju en mängd böcker som beskriver just det här – att toppen av hierarkierna domineras av psykopater. Det är ju också vanligt att man på intellektuellt håll tycker illa om sådana böcker, men det är alldeles klart att det stämmer. I den så kallade toppen finns en stor överrepresentation av psykopater. Och vi är ganska obekymrade över den här saken. Jag tror att Horkheimer och Adorno säger något viktigt i Upplysningens dialektik då de säger att Hitler inte lyckades få makten trots att han var så uppenbart maktgalen utan tack vare det. Det är för många av oss som gillar maktgalenskap. Många människor som är högt bildade kan utan fatta vad de säger helt lugnt häva ur sig: makt är sexigt. Så länge så många, med så hög utbildning förstår så litet, ser det mörkt ut med samhällelig utveckling.
Många människor som är högt bildade kan utan fatta vad de säger helt lugnt häva ur sig: makt är sexigt. Så länge så många, med så hög utbildning förstår så litet, ser det mörkt ut med samhällelig utveckling.
– Ett problem som hör ihop med att intellektuella avfärdar sådana här beskrivningar är att intellektuella på samma sätt, reflexmässigt, avfärdar sådant man kallar konspirationsteorier. Man säger bland annat att de är barnsligt att tro på sammansvärjningar och flinar överlägset åt allt sådant prat.
– Men de inser inte att det just precis är hur vanligt som helst, det är mycket vanligt att folk är barnsliga och att folk med makt är väldigt barnsliga. Man kan ju titta på vilken husbolagsstyrelse eller vilken förening som helst, eller samma intellektuella på en konferens. Man tar en eller två åt sidan för att stänga ute någon annan, och så vidare. Där har man det. Det är inget spekulativt storartat som pågår. Bara vanlig låghet.
– Dessutom finns det en viss form av konspiration, den största av dem alla, som inte består av någon given grupp av människor som träffas i hemlighet, utan handlar om att den klass av människor som äger det mesta här i världen helt automatiskt vet vilka slags beslut som gynnar dem och vilka som ska motarbetas. Och som vet vilka politiker – och forskare – som samarbetar med dem bäst.
– Och just precis nu i det här skedet av krisen är det som om vissa av de här mekanismerna skulle vara satta ur spel. Men eftersom alla gamla beteenden och svårigheter, och våra svårigheter att se och vilja se finns kvar inom oss, tror jag att det kommer att vara svårt att få någon större läxa ur krisen, trots att det precis just nu ser ut som om våra prioriteringar var lite annorlunda än vad de vanligtvis är.
Har du någon åsikt om de olika strategier olika länder valt – Finlands strategi verkar till exempel nu i början av maj, vara rätt annorlunda än Sveriges, om vi tittar på de nu aktuella dödstalen?
– Det är oerhört svårt att som lekman veta hur man ska orientera sig. Det räcker inte med någon akademisk examen för att kunna bedöma situationen vi befinner oss i. Vetenskapsmän har också sina egna flockbeteenden och att en vetenskapsman eller många vetenskapsmän går ut med ett ställningstagande betyder inte något annat än att de gör det. Många har sågat Sveriges linje medan till exempel WHO:s talesman nyligen sade att den svenska linjen är helt rätt. Den mycket kända medicinska forskaren John Ioannidis är till exempel benägen att likställa coronaepidemin med en litet värre säsonginfluensa. Så hur ska en enskild individ kunna veta något i det här korsdraget? Det här gäller inte bara i den här frågan utan i alla andra frågor där vetenskap och politik sammanblandas.
– För att kunna bilda sig en uppfattning behöver man förutom att förstå ämnet titta på det som diskuteras med en stark ärlighet. Skulle du säga att situationen i avseendet att det är svårt för en icke-expert att bilda sig en uppfattning är olik andra kriser, eller andra frågor där vetenskap och politik är aktuella?
– Det som är lite annorlunda nu jämtemot tidigare är att folk är kaxigare och mer arroganta med att säga att de har vetenskapen på sin sida. Vetenskapen åberopas av alla, samtidigt som motståndare påstås syssla med pseudovetenskap. Sättet man använder ”vetenskapen” på som tillhygge är helt analogt med hur man tidigare menade att man kände till Guds sanning.
– Men det är viktigt att förstå att inom själva vetenskapen finns ingen sådan kamp. Det vill säga: en sådan kamp kan inte vara vetenskapligt motiverad. Där finns bara teorier som står mot varandra och en bättre teori ersätter förhoppningsvis – till slut – en sämre. Fast fysikern Max Planck lär ha sagt att vetenskapen inte utvecklas på grund av att nya sanningar lyckas övertyga motståndare, utan på grund av att dessa motståndare småningom dör bort och ger plats åt en ny generation som kan hantera dessa sanningar.
– Men som sagt: att vetenskapsmän driver det ena eller andra är en sak för sig. Det är viktigt att här komma ihåg att då vetenskapliga resultat vanställs så är det sällan fråga om rent fusk eller lögn. En värre form av oärlighet är den oärlighet som är omedveten och som arbetar i det förträngda. I sådana fall är forskaren själv övertygad om riktigheten i det hon säger. Den förträngda oärligheten visar sig bland annat som en obenägenhet att befatta sig med konkurrerande idéer. Sådant är hur vanligt som helt i vetenskapen – och filosofin. Men vetenskap handlar inte, eller borde inte handla om övertygelse.
