19.11.2021
Den nya filmatiseringen av Dune är en länge efterlängtad händelse bland vänner av Frank Herberts roman från 1965. Enligt majoriteten av filmrecensionerna lyckas Denis Villeneuve med det svåra uppdraget att förvandla den invecklade romanen till film. MfÅA lät en religionsvetare, två musikvetare, en arkitekt och en miljöbiolog se på filmen och berätta vad de upplevde utifrån sina egna specialområden.
Romanen Dune, eller Arrakis – ökenplaneten, av Frank Herbert som utkom 1965 är den mest sålda science fictionromanen någonsin och räknas som den första ekologiska sci-fi-romanen. Under 1970-talet fanns stora planer på att filmatisera verket. Alejandro Jodorowsky startade en massiv förproduktion som aldrig kom till produktionsstadiet, men efter att Stjärnornas krig, som lånat friskt av Dune, gjort enorm succé fanns det vilja att försöka på nytt. Ridley Scott kontaktades 1979 efter att han blivit klar med den banbrytande Alien – den åttonde passageraren, men han valde istället att göra den lika banbrytande Blade Runner och då fick en ung David Lynch ta sig ann projektet. Lynchs Dune blev en mycket dyr produktion med en studio som lade sig i och inte gav Lynch den frihet han ville ha och behövde. Resultatet blev en film som utkom 1984 och floppade så grundligt, både ekonomiskt och konstnärligt, att Dune fram tills Denis Villeneuve ville försöka, ansetts vara ofilmbar. Lynch skapelse är ändå en så märklig film att det lönar sig att se den om inte annat så för stämningen och en del verkligt egna och bisarra sceners skull.
Vad som gör romanen Dune så svår att filma här ihop med dess imponerande ambitionsnivå som visar sig i bredden av olika teman och försöket att förstå eller åtminstone teckna en vision av hur personliga ambitioner, klantänkande, maktblock, traditioner och girighet samverkar i formandet av en civilisation. Herbert visar också en imponerande teknik i hur han byter mellan olika personers perspektiv, skickligt till exempel vid en central middagsscen där deltagarna genom små verbala manövrar försöker få varandra att avslöja sina lojaliteter och ambitioner – detaljer och nyanser som inte visas i den nya filmen, men som kanske finns inspelade för en längre version.
Berättelsen i Dune utspelar sig i en avlägsen framtid där alla ”tänkande” maskiner varit förbjudna sedan 10 000 år. Mänskligheten är istället beroende av särskilt tränade och avlade mentater (ett slags mänskliga datorer) och navigatörer (kraftigt muterade människor som göra att det går att navigera i tid/rymden mellan stjärnorna). Dessa muterade egenskaper och hela den kosmiska kommersen drivs av ”kryddan”, melange, som finns i sanden på planeten Arrakis. Något av adelshusen tillsätts på kejsarens order att utvinna kryddan och medan de är verksamma kan de göra enorma ekonomiska vinster. Huset Harkonnen, som förvaltat Arrakis i 80 år när berättelsen börjar, har nyss blivit beordrade att ge sig av och överlåta förmyndarskapet till huset Atreides. Atreides och Harkonnen framstår som varandras moraliska motpoler där Harkonnen står för sadistiskt förtryck medan Atreides framstår som ädelt och rättvist. Det är Paul Atreides och hans mor, Jessica Atreides som har huvudrollerna i berättelsen.
Dune är en roman som varit föremål för akademiskt intresse sedan den utkom och används av de mest skiftade discipliner som en modell för att förstå de mest skiftande fenomen. Bland annat av amerikanska försvarsexperter för att förstå varför ursprungsbefolkning kan vara så gott som omöjlig att kuva och forma enligt egna modeller, det redan innan haverierna i Irak och Afghanistan – enligt en rätt färsk artikel i Wired.
Den nya Dune-filmen hade premiär i september i år i Finland. Recensionerna är mestadels positiva, en del överväldigande så, medan andra ser problem i berättandet som härrör sig ur romanens struktur och komplexitet.
MfÅA tog med sig en religionsvetare, två musikvetare, en arkitekt och en miljöbiolog för att se den nya filmatiseringen. Samtliga ombads efteråt ge sin syn på vad de upplevde utifrån sina egna specialområden.
Sofia Sjö, docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi.
– Det som man som religionsvetare genast får syn på är hur genomsyrad filmen är av messiastematik. Man väntar på en frälsare, någon som ska komma och rädda världen. Mot slutet av filmen nämns också ”Mahdi”, som är en messiasfigur inom islam. Här finns också ett slags lidandets religion, en berättelse om de stora orättvisor som folket plågats och plågas av som präglar deras syn på världen. När det gäller Dune så är det alltså ursprungsfolket på ökenplaneten, fremenerna, denna lidandets religion kan sägas gälla.
– I berättelsen har vi de klassiska ingredienserna i messiasberättelsen som den ofta framställs på film: pappan dör och lämnar scenen öppen för sonen, eller så finns det ingen fadersgestalt/gudsgestalt alls. Modern finns däremot och är den som guidar och leder den kommande räddaren, men även hon måste stiga åt sidan och blir en av dem som räddas för att sonen ska kunna inta frälsarrollen. Det är så typiskt att det nästan gör ont.
– Överlag har filmen en medeltida känsla med religionen och politiken som sammantvinnas. Här har vi Bene Gesseritorden som fungerar ungefär som den katolska kyrkan under medeltiden; man är kopplad till alla kungahusen och driver sina egna intriger. Dock ser vi här flera intressanta roller för kvinnor jämfört med i romanen och David Lynchs version från 1984, så något har väl hänt under de senaste decennierna i hur kön porträtteras på film. Och filmen är annars också genuspolitiskt intressant. En aspekt är hjältens androgynitet – det finns inget uppenbart maskulint över Paul Atreides, även om han är en femtonårig pojke och det delvis förklarar saken.
– Jag hann också tänka på att Dune är lite som James Camerons film Avatar, men placerad i öknen. I Dune befinner sig alltså naturfolket i öknen och det är öknen som är den natur man har en nära relation till. En annan tanke som väcktes när jag såg filmen är att den känns som ett slags Game of Thrones i rymden.
– Men överlag påminns man även här om det som verkar vara fallet för många science fictionskapare: man behöver få in religionen i världsbygget för att det ska hållas intressant och kanske också fungera. Religionen verkar nästan krävas för att skildra en levande värld.
– Samtidigt kan man också säga att det finns en tydlig religionskritik i filmen, något som också är typiskt för science fiction. Till exempel hur man illustrerar att Bene Gesseritorden planterat messiasmyten på Arrakis för att den sedan ska kunna exploateras av deras utvalde, Kwisatz Haderach, när tiden kommer, och annars också hur religionen används för att driva ett maktspel och förtrycka.
– En allmän observation om berättandet i filmen är att Villeneuve berättar med bilder och illustrerade skeenden betydligt mer än Lynch gjorde i sin version. Lynch använde ju sig påfallande mycket av berättarröst som förklarade vad som pågår i filmen, Villeneuve visualiserar det istället.
Mikko Heiniö, tonsättare, professor emeritus i musikvetenskap vid Åbo universitet.
– Jag känner till Hans Zimmers musik sedan tidigare. Jag skulle säga att det man hör i tidigare filmengagemang av Zimmer mera kan kallas musik än det vi hör i Dune. Jag skulle nästan vilja säga att man inte ens kan prata om musik i Dune, det är ett odifferentierat brummande. En massa elektroniskt skapade ljud som pågår så gott som hela tiden, snarare som ett slags akustisk kuliss än en varierande dramatisk faktor.
– Upplevelsen av Dune är motsatt till upplevelsen av Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr. Den har jag sett hur många gånger som helst. I inledningsscenerna av 2001 har vi till att börja med György Ligetis musik. Vi ser dessa förmänniskor hålla på med vad de nu håller, sedan står de framför den där svarta monoliten och något sker med dem. Fram till dess hör vi alltså Ligetis klangmassor, som bygger på så kallad fältteknik, eller ”mikropolyfoni” för att använda Ligetis eget begrepp. Där det som lyssnaren gestaltar inte är enskilda stämmor utan en stor tät klangyta. Iannis Xenakis har å sin sida talat om ”stokastisk teknik” och jämgört sina texturer med fågelflockar och deras rörelser.
– Sedan fortsätter filmen med att en av förmänniskorna upptäcker att det går att använda en skelettdel som ett klubbvapen, detta som en avgörande fas i människans utveckling. Och skelettdelen, kanske ett lårben, kastas upp i luften och blir under några ögonblick att rotera mot himlen och då förflyttar vi oss hundratusentals år framåt i tiden och det roterande benet har ersatts av en rymdstation eller farkost uppe i omloppsbanan, och samtidigt har musiken bytt från Ligeti till Johann Strauss An der schönen blauen Donau. Kubricks enastående idé var att beskriva den förhistoriska tiden med nutidsmusik och den avlägsna framtiden med klassisk musik från 1800-talet. Det är en mästerlig övergång, en genialisk insikt. Och alltså mer eller mindre motsatsen till det vi hörde i Dune.
– Annars har jag många gånger också hört tesen att filmmusik är bra då man inte lägger märke till den. Det är ett helt galet påstående.
– Jag kan inte tänka mig Federico Fellinis filmer utan Nino Rotas musik eller Sergio Leones filmer utan Ennio Morricones musik. Och i samband med vill jag påpeka att man kan ha markerade tystnader också så att musiken framträder med effekt när den har ett jobb.
– Men i Dune har vi alltså ljudet närvarande hela tiden. Oberoende av vad som händer är det samma matta. Det ger ju i och för sig en ångestfylld effekt, åtminstone för publiken.
– Det som jag uppskattar i science fictionfilmer som säg Tarkovskjis Solaris eller i just 2001 – Ett rymdäventyr, är det stora mysteriets närvaro. Sättet på vilken den egna existensen relativiseras eller placeras mot rymden och tiden. Allmänt kan man säga att jag inte accepterar ett konstverk där jag förstår allt. Konstverket ska bära på en hemlighet.
Mats Lillhannus, frilansmusiker, alumn från ämnet musikvetenskap vid Åbo Akademi.
– Min spontana upplevelse var att musiken var det minst remarkabla med filmen. Jag har ju hört Zimmers musik i andra filmer och känner igen hans stil. Jag menar inte att det var något fel på musiken i Dune. Den gör sitt jobb, den förstärker vissa stämningar och är ett kompetent hantverk.
– Men om man jämför med Villeneuves tidigare science fictionfilm, Arrival, där musiken var gjord av Johann Johannsson, så fascinerade den musiken mig till den grad att jag gärna lyssnar på den som musik utan att det filmiska inslaget. Jag upplever inte Zimmers musik till Dune på samma sätt. Trots att musiken till Dune finns på skiva och på Spotify är jag inte intresserad av att lyssna på den utanför filmen.
– Om man ska säga vad som skiljer Johannssons musik i Arrival från Zimmers i Dune så är en avgörande grej för mig att Johannsson gör något lite nytt och intressant. Den har ett fascinerande klangverk som jag inte är bekant med sedan tidigare. Ska man säga något lite elakt som Zimmer kan man säga att han är en mästare på klichéer. Alla scener i Dune åtföljs av musik som låter exakt som man förväntar sig att den ska göra. När vi ser stora rymdskepp får vi höra monumental musik som i rakt nedstigande led hör samman med Carl Orff, Gustav Holst, Antonin Dvorak, och så vidare. När vi var ute i öknen hörde vi turkisk orientalisk klarinettstämma.
– Allt fungerar som sagt bra, men det finns inga överraskande element i Dunes musik.
Petri Laaksonen, arkitekt.
– De scener man ser inifrån Atreides-lokaler, på deras planet, innehöll en del interiörer och något som slog mig som intressant var lösningen i ett välvt fönster, hur man delat in det i oregelbundna sekvenser. Men annars var det svårt att få syn på klara linjer i den arkitektur som visades då den så ofta doldes av sandstormar och damm eller helt enkelt låg i mörker.
– Som arkitekt kan man vara nyfiken på hur någon föreställer sig framtiden men väldigt ofta, och särskilt här, ser vi istället något som snarare är medeltida monolitisk arkitektur. Man kan ju fråga sig varför materialteknologin verkar vara så primitiv i filmen och i science fictionfilmer överlag. Med framtida teknologi kunde man forma byggnader rätt fritt med lätta material som kolfiber. Man kunde ge intrycket av att byggnader, eller delar av byggnader närmast svävar. Men det vi ofta ser i science fiction, och i Dune, är tektonisk arkitektur där man lätt ser vilka element som bär vad, man ser var tyngden finns och hur resten byggs ovanpå den. Det påminner om grekiska och romerska sätt att bygga.
– Och till det här kan man ju säga att det inte alls finns någon garanti för att saker och ting ska ”gå framåt” i världen, eller att framtiden kommer att kantas av framsteg eller demokrati, för den delen heller. I Dune har vi ju kejsare, baroner och hertigar och medeltida regeringssystem. Det är naturligtvis helt möjligt att framtiden innehåller långa perioder av stagnation eller till och med tillbakagång.
– Men angående arkitekturen i Dune fick den mig att tänka på det man kan se i Anderna, Inka-influerad stil, sluttande höga väggar. Om man associerar till öknen så ser i varje fall ingenting i filmen nordafrikanskt ut, detta inte som en kritik, utan som ett konstaterande. Den neo-sumeriska zigguraten i Ur kan man kanske associera till vad gäller staden som Atreides bebodde på ökenplaneten. Som arkitekt frågar man sig också vem som byggt det man ser – vad är byggnadernas historia? Hur gammalt är allt det här? Det ser ut att vara tusentals år gammalt.
– En annan observation är att det inte visades några platser där folk lever normalt.
– Vad gäller maskinerna så var ornitophtrarna, de där trollslända-liknande flygmaskinerna fina. Annars fanns det en känsla av sent 1800-tal över alla apparater. Och jag måste säga att jag själv ofta har svårt med science fiction, jag tenderar fastna i logiska inkonsekvenser i handlingen, eller i någon liten detalj som mitt sinne uppehåller sig med för länge. Som de där raffinaderierna på larvfötter i den här filmen. De där raffinaderierna måste väga tusentals ton, och så kommer ett slags ballongskepp och lyfter upp dem som om ingenting. Jag slogs direkt av att de där ballongerna är alldeles för små för att lyfta en sådan tyngd. Eller har de hittat på någon slags gas med negativ massa som lyfter anläggningen? Om rymdskeppen kan man allmänt säga att de hade en känsla av betong och sten, som klippor med väldig tyngd, men sedan då de exploderade var de papperstunna.
– Det här sista en kommentar om varför jag inte är den bästa publiken för den här typen av film (skratt).
Anna Törnroos-Remes, biträdande professor i marinbiologi och inom HAVET vid Åbo Akademi.
– Ekologiskt sett är det mest framträdande i Dune vattnet. Det gäller ju oss på vår planet också. Vi kommer snart att ha för mycket vatten på vissa ställen och för lite på andra. Jag vet inte hur mycket folk inser att vi kommer att ha de här problemen i framtiden. Färskvatten kommer förmodligen bli något vi kommer att strida om. Samtidigt som fler översvämningar och större torka kommer att göra sig gällande i och med klimatförändringen.
– I filmen skildras det hur människan måste anpassa sig till naturen för att överleva. Särskilt i en så hård miljö som skildras i filmen, där hettan och tillgången till vattnet är den stora frågan. Men vi kommer också att tvingas göra det. Och då har man även globalt insett, liksom i filmen, att ursprungsbefolkningar ofta har ekologiska verktyg, insikter och traditioner om hur man kan förhålla sig till den miljö de lever i, som till exempel grönlänningarnas förhållande till sin marina miljö eller den australiensiska ursprungsbefolkningens sätt att hantera skogsbränder och eld.
– Vid årets Aboagora symposium diskuterade jag speciellt det sistnämnda med professor David Bowman, en australiensisk forskare i pyrogeografi och eldvetenskap. Han menade att ursprungsbefolkningar är de som vet hur man ska sköta skog genom kontrollerade bränder och så vidare. Vi måste förvalta dessa kunskaper, för naturen kommer att göra sig gällande på ett sätt eller annat om vi inte anpassar oss till den utan att förstöra den. Vårt västerländska sätt att hela tiden stöta naturen så långt bort från oss som möjligt är ohållbart i längden.
– Vad gäller den större ekologiska bilden i Dune så är det inte uppenbart varifrån syret och fuktigheten i atmosfären kommer ifrån, men det kanske man får reda på i nästa del av filmen. Det pratas ju en del om buskar med långa rötter och liknande. Och sandormarna, eller maskarna som de väl är – de var intressanta i att de faktiskt ser ut som predatoriska maskar både på land och havsbotten. Samma typ av tänder och käkar återfinns hos de predatoriska maskar vi känner till och även de reagerar på vibrationer och söker sig mot dem.
– Och vad gäller kryddan och hur den uppstår, sägs ju inget i filmen men nu när du säger att det i romanen avslöjas att det är sandormarna som utsöndrar den så blir det ju i och för sig en bra bild av hur man måste anpassa sig till något i naturen man egentligen inte vill ha, men som är en resurs man ändå är beroende av.
Miniessä av Walter Jon Williams
Dunes utmaning
En av orsakerna till att Dune är en science fiction-klassiker är att romanen helt enkelt är så omfattande. Romanen är 181 000 ord lång, vilket är tre gånger längre än den genomsnittliga science fictionromanen den tiden. Det enda förlag som då var villigt att publicera ett verk av den längden var ett förlag som var mest känt för att publicera reservdelskataloger för bilar.
Men eftersom det fanns utrymme kunde Dune utveckla en extremt komplicerad berättelse, med ett världsbygge med en täthet som dittills inte setts inom science fiction, den kan bara jämföras med Sagan om ringen. Världsbygget hade inte bara en betoning på ekologi (unikt för tiden), men innehåller mentater, Bene Gesserit, Sardaukarer, navigatörer, fremener, en kejsarfamilj, och adelsätter som tävlar mot varandra, alla med sina egna filosofier och sina egna vokabulärer, och alla förbundna med varandra i en intrikat maktkamp. Till detta läggs dessutom sandormarna, den geriatriska kryddan, svärdkamp, smugglare, religion, skolor för lönnmord och medicin, och teman som öde och predestination.
Romanen hålls samman med en handling som påminner om en saga; en prins i exil som leder ett uppror mot krafterna som dödade hans far. Det sagoaktiga i handlingen ger Dune en tidlös kvalité som förstärks av att modern teknologi undviks, och tillsammans betyder det att Dune aldrig föråldras, och att läsaren kan stöta på både rymdresor och anakronistiska element som kamp person mot person med vassa vapen. Berättelsens hjälte, Paul Atreides, utsätts i de första kapitlen för Bene Gesserit-iden att sann mänsklighet inte är immanent utan något som man lär sig genom disciplin och träning. I och med att handlingen fortgår lär sig Paul att bli övermänniska, delvis genom att förena den manliga och den kvinnliga halvan av hans ärftlighet. (Inga andra aspekter av Pauls androgynitet utforskas.)
Många superhjältar accepterar sina superkrafter som en del av sitt arv, men Paul är nästan unik i sin kluvenhet inför sin nya status som Mahdi. Han vet att han bara genom att existera satt igång ett jihad av ofantliga proportioner, med enorma kostnader i liv, som kommer att förena hela kända rymden under hans fana, och hans enda hopp är att genom att själv överleva kan han hålla slakten under kontroll.
När han konstruerade fremenkulturen lånade Frank Herbert friskt av Lesley Blanchs The Sabres of Paradise, ibland så att han helt enkelt tog hela avsnitt av Blanch’s verk in i sitt eget narrativ, såväl som att han tog begrepp som ”kanly” (blodsfejd mellan muslimska ätter, Red.) och ”kindjal” (den muslimske krigarens personliga vapen, Red). Blandningen av alla dessa element ger upphov till en känsla av det främmande, ett medvetande om att läsaren inträtt i en komplett värld fullständigt olik dagens. Det är det här som ger romanen dess kraft och livslängd.
Utmaningarna i att förvandla allt detta till film är ofantliga. Två tredjedelar av den gigantiska romanen är exposition (redogörelse för hur världen fungerar, Red.), en hel del av det rätt torrt och den levereras i dialog och inte i handling. När läsaren tagit till sig denna omfattande mängd information utspelar sig handlingen mycket snabbt i en serie aktionsekvenser. Rytmen är både märklig för en roman och helt enkelt fel för film. Frestelsen för en filmmanusförfattare är att fokusera helt på sagohandlingen och det vore att försätta narrativet i en kliché. Att klara av expositionen, att göra världen begriplig för en tittare som inte är bekant med romanen medan man behåller romanens märklighet, är en utmaning som inte i skrivande stund möts.
Walter Jon Williams
Skribenten är författare till nästan fyrtio romaner. Han nämns ofta i samband med 1980-talets cyberpunkvåg, mest tack vare romanen Hardwired som är grundläggande inspiration till dataspelet Cyberpunk 2077. Williams är född 1953 och bor i New Mexico, USA. Hans är för tillfället aktiv med två romanserier: den ena är Quillifier-serien som kan klassas som episk äventyrsfantasy och Dread Empires Fall-serien som är ett slags episk militär science fiction. Dagmar Shaw-serien som startade 2009 skildrar påfallande nära de händelser som några år senare skulle komma att kallas ”den arabiska våren”. När texten skrevs hade Williams ännu inte sett Denis Villeneuves version av Dune.
Spridda reflektioner kring Dune
Dune, Lawrence of Arabia och The Sabres of Paradise: Frank Herbert lär ha påverkats starkt av David Leans film Lawrence av Arabien från 1962 som bygger på den brittiske officern Thomas Edward Lawrences bedrifter på arabiska halvön i kriget mot Ottomanska imperiet.
Lawrences självbiografiska bok heter Seven Pilars of Wisdom och det finns några lätt dolda hänvisningar till den i Dune. Paul Atreides och Lawrence har också en del gemensamt i hur de förvånar lokalbefolkningen med att kunna deras seder och politik som om de vore infödda. Att låna från Lawrence och Lean är oproblematiskt ur konstnärlig synpunkt: Lawrence är en del av ett allmänt känt kanon och läsare kan förväntas se likheterna utan att det ser ut som stölder.
Det som däremot är mera knepigt är Herberts direkta röveri, hela passager, begrepp och analyser av muslimska sedvänjor ur Lesley Blanchs roman The Sabres of Paradise (1960).
Det finns inga som helst hänvisningar till Blanch hos Herbert.
Stjärnornas krig och Dune: George Lucas, upphovsman till Stjärnornas krig, använde liksom alla kreatörer gör, de influenser han tyckte han kunde göra något av. Bland annat Akira Kurosawas Den vilda flykten (1958), något Lucas själv villigt berättar om. Lucas lär ha övervägt att ge Toshiro Mifune från Den vilda flykten rollen som Obi van Kenobi – som en repris på Misfunes roll i Kurosawas film. Och rätt mycket tog Lucas från också Dune, som utkom tolv år innan den första Stjärnornas krig-filmen, men influenserna från Dune är Lucas inte lika villig att prata om (åtminstone inte i intervjun från år 1977 som redaktörn konsulterat). Lucas går med på att det finns likheter mellan Stjärnornas krig och Dune i och med att de båda innehåller öken, men mer än så säger han inte. Frank Herbert var inte odelat lycklig åt Lucas lånande, han ansåg sig ha blivit bestulen på sina idéer.
Här är några av likheterna mellan Stjärnornas krig och Dune:
*Arrakis ökenplaneten (Dune) och ökenplaneten Tatooine (Stjärnornas krig) verkar mycket lika i sin enformiga terräng bestående av sand- och klippöken.
*På båda planeterna sysslar befolkningen med att med maskiner samla fukt från atmosfären för att skaffa vatten.
*På Tatooine bor ”sandfolket” ute i ödemarkerna. De är ett slags beduiner med problem med temperamentet – de påminner en hel del om fremenerna i Dune, även om fremenerna verkar vara långt mer kulturellt utvecklade och annars också betydligt mer utarbetade av Herbert än Lucas sandfolk.
*På Tatooine finns sarlac (Jedins återkomst), en best som ser ut som en gigantisk mun ute i öknen som sväljer allt den kommer åt. Sandormarna i Dune kunde man osökt tänka att är inspirationen till sarlac.
*Den överalltregerande makten i både Stjärnornas krig och Dune är Imperiet. Båda imperierna behöver störtas för att människorna i galaxen ska få leva fria fullödiga liv – en ambition som det inte blir något av trots att båda imperierna störtas.
*Kraften / Vägen. Jediriddarna i Stjärnornas krig kan genom sin kontakt med den mystiska alltomslutande ”kraften” göra sinnesförvirrande tricks, till exempel genom att använda sin röst få någon att inse att de här inte är droiderna ni söker eller annars bara lyda blint. Bene Gesserit och deras protegéer studerar den mystiska Vägen använder rösten för att få vem som helst att lyda.
*Hjältens släktskap med skurken: Luke Skywalker är son till Darth Vader, vilket förklarar Lukes affinitet med kraften. Paul Attreides är barnbarn till Vladimir Harkonnen – båda är del i ett tusentals år gammalt genetiskt förädlingsprogram som i sin tur förklarar Pauls begåvning i användandet av Vägen.
Denis Villeneuve har sagt att Stjärnornas krig tagit i stort sett alla bärande element från Dune, och att hans film är en vuxenversion av den berättelse som man inte får syn på i Stjärnornas krig -filmerna. Det som man utan vidare vågar säga att tonfallen i romanen Dune och Stjärnornas krig filmerna ligger så långt ifrån varandra att Lucas lånande eller stjälande spelar mindre roll – upplevelserna av verken parasiterar inte på varandra. Stjärnornas krig är matiné och serietidning med en starkt framåtriktad energi och feel-good utan någon bindande logik annat än i berättelsen riktning. Med bristen på logik i Stjärnornas krig menas att man inte utifrån vad som skildras kan räkna ut vad som är sant i nästa minut eller vad som till exempel är gällande naturlagar – de kan ändras från ett ögonblick till ett annat.
Det som tecknas i situationen är vad som är fallet. Man kan i och för sig sägas bomma poängen med Stjärnornas krig om man sitter och ser filmerna med rynkad panna och försöker reda ut en sträng konsekvens – däremot kan personer (som redaktörn, till exempel) tycka att det som kallas suspension of disbelief lider av att den skapade världens logik inte håller. Då kan man kanske säga att det är barnfilmer och fel sätt att förhålla sig (den rynkade pannan). Men samtidigt kan man också begära att barnfilmer försöker anstränga sig, vilket goda barnfilmer också gör.
Romanen Dune med uppföljare är betydligt mera meditativ i sitt tempo än filmen. Den skildrar utförligt olika personers motiv, tankar, maktspelet mellan dem och försöker å sin sida på allvar bygga upp ett universum där protagonisterna måste ta i beaktande den interna logiken på ett mångfacetterat sätt. Det kan igen ge upphov till frågan om man som vuxen människa kan ta sånt utomordentligt detaljerat påhitteri på allvar. Låt redaktörn svara på den frågan: Det kan man visst det.
Marcus Prest