16.6.2022
Det Ryssland vi nu ser kriga i Ukraina leds av samma sorts människor som agerat öppet och bakom kulisserna i Ryssland sedan 1917. Den förre KGB-mannen och FSB-chefen Vladimir Putin är en av de arvtagare till TjeKan, bolsjevikernas hemliga terrorpolis, som utgör ett av fundamenten i den ryska maktapparaten. Samma mördande och terror som pågått sedan bolsjevikernas revolution har fortsatt till våra dagar. Med katastrofen i Ukraina är det oklart vad som ska bli av Ryssland.
Barbara Lönnqvist, professor emerita i ryska språket och litteraturen har studerat ryska, slaviska språk, den ryska litteraturen och den ryska kulturen under hela sitt vuxna liv. Under 1970-talet studerade hon i Ryssland i flera år. Hon märkte då hur dött det ryska offentliga språket var. Språket var ”ockuperat” av en ideologi som förvrängde verkligheten.
– Samma sak ser vi idag. Det är inget krig Ryssland för i Ukraina, det är en ”militär specialoperation”. Den ryss som kallar saker vid deras rätta namn riskerar fängelsestraff, säger Lönnqvist.
Ett tema som återkommer när man talar med Lönnqvist är en sorg över vad som hänt med Ryssland sedan 1917 i och med den bolsjevikiska revolutionen. Det kulturellt rika Ryssland som hade Tolstoj och Dostojevskij är sedan länge försvunnet. Lönnqvists sorg är inte en romantisering av det Ryssland som fanns innan, med tsarvälde och livegendom. Sorgen har sin grund i skräckväldet som bolsjevikerna införde.
– Det förintade ryssarnas känsla för sitt eget land, sin kultur och sitt språk och det är oklart om det någonsin går att återupprätta en förbindelse med den kultur som en gång var.
Under sovjettiden uppstod en kritik mot väst, ideologiskt grundad, som hindrade människorna att se vad det var för ett land de levde i och vad det var för en regim de levde under. Denna blindhet för verkligheten fortsatte efter att Sovjetunionen upplösts och Vladimir Putin har under de senaste tjugo åren spelat på den gamla stormaktsideologin.
– När vi fördjupar oss i Putins Ryssland är det uppenbart att vi har att göra med en terrorregim.
– Men i väst har man tillåtit sig att vara fruktansvärt naiv. Man har sagt: jaja, de terroriserar befolkningen, men Ryssland är ju en stor stat. Och de har ju kärnvapen. Vi ska inte lägga oss i, det är inte vårt folk.
Lönnqvist säger att man borde ha märkt vem man hade att göra redan från början av 2000-talet, men allra senast efter 2012 – då Putin återvände som president – och de stora åtstramningarna av all yttrandefrihet inne i Ryssland började. Senast då borde illusionerna ha fallit.
– Man brydde sig inte om att Putin tog över informationskanalerna, man brydde sig inte om att han slog ner allt motstånd mot regimen. Man har egentligen aldrig brytt sig om vad som händer med människorna i Ryssland. Man har tänkt att man kan påverka dem med handel, särskilt Tyskland har tänkt så när det gäller gasen, men samtidigt har man medvetet blundat, allt av egenintresse.
När vi fördjupar oss i Putins Ryssland är det uppenbart att vi har att göra med en terrorregim
2014 kom ockupationen av Krim. Men det gick så blodlöst till att det inte blev någon större uppståndelse. Senare samma år kom den förtäckta invasionen av östra Ukraina, Donbasregionen, direkt efter Euromaidan-demonstrationerna i Kiev. Det utvecklades till ett krig som redan pågått i 8 år med 13 000 döda.
Genom att förneka sin inblandning i invasionen lyckades Putin hålla de västliga, och särskilt den västeuropeiska opinionen lugn trots att var och en som studerade saken insåg att ryska förband deltog i striderna. Ryska fallskärmsjägare blev tillfångatagna av Ukraina, de nyaste ryska stridsvagnarna fångades på bild inne i Donbas – stridsvagnar som garanterat inte fanns i några ukrainska depåer varifrån separatister hade kunnat ta över dem (det var den ryska förklaringen). Berättelsen har varit att det är ukrainska separatister som fört krig mot ukrainskt förtryck.
I juli 2014 sköts passagerarplanet Malaysia Airlines MH17 ner över Ukraina av ryskt luftvärn. 283 passagerare, främst holländare, dog. Det var en rysk BUK-luftvärnsrobot som träffade planet. Att det var en rysk robot som träffat planet var också den första beskrivningen av vad som skett – men igen lyckades Kreml blanda bort korten så att världspressen blev förvirrad och ett otal konspirationsteorier florerade. När en holländsk undersökningskommission småningom bevisade att det var Ryssland som låg bakom nedskjutningen hade upprördheten i väst redan lagt sig.
I februari 2015 mördades oppositionspolitikern Boris Nemtsov utanför Kreml, igen av ”okända intressen” som sedan visade sig vara tjetjener som ”agerat på eget bevåg”.
Och sedan följde flera mord och mordförsök med gift, bland dem på oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj som mirakulöst överlevde. Dock krävdes det att Ryssland inledde ett bestialiskt krig med mål att kuva hela Ukraina innan världen vaknade.
Vem är Vladimir Putin?
Vladimir Putin var KGB-man stationerad i Dresden under slutet av 1980-talet. Född 1952 växte han upp på Leningrads bakgårdar, liten och spinkig. Han sökte sig till KGB, en organisation som garanterade honom åtminstone någon slags styrka. Han kallades ”fimpen” och ”bleka malen” under sin KGB- utbildning.
– Men det blev ingen vidare KGB-karriär för honom. I Östtyskland fanns Stasi som kunde allt bättre än KGB och professionellt var Dresden en återvändsgränd, säger Lönnqvist.
När muren föll år 1989 kom det som en chock för Putin. Han återvänder till Leningrad där han graviterar mot borgmästare Anatolij Sobtjak som ger honom ett jobb som chef för stadens utrikeskontakter. Olika biografier skildrar den korruption och det samröre mellan politiker, underrättelsetjänst och organiserad brottslighet som präglar den tiden. Genom förslagenhet och hänsynslöshet bygger Putin relationer med folk inom KGB och skapar en grupp kring sig som förtjänar stort på kontakten med honom.
– Likt en maffia. Beteendet etablerades redan 1917. Lenin inrättade en hemlig polis, den så kallade TjeKan, som terroriserade dem som regimen ansåg vara fiender. Närmast Putin står nu till exempel Nikolaj Patrusjev, även han med KGB-bakgrund. Så även om Putin försvann finns det ingen garanti för att något skulle ändra till det bättre. De har etablerat en regim, ett system, som är svårt att förändra.
– Och det har skett successivt. Inte brydde man sig i väst om Putins krig i Tjetjenien som igångsattes 1999. Många tänkte: det hör ju till Ryssland. Och Putin lyckades förklara för alla att det var ett krig mot ”terrorister”.
Civilbefolkningen mördades, Groznyj bombades till en ruinstad. Som idag i Mariupol i Ukraina.
– Jeltsins krig, det som kallas det första Tjetjenienkriget, som pågick mellan 1994 och 1996 var också ett misstag mot vilket just Nemtsov protesterade. Men Jeltsin fick till stånd en fred med personer som Aslan Maschadov och Dzjochar Dudajev, före detta officerare i sovjetarmén. Det var människor som var resonabla. Men Kreml satsade under Putin på andra personer, Ahmad Kadyrov, vars son Ramzan Kadyrov nu styr sitt land med terror och med pengar av Putin.
Sovjetunionen ska återupprättas
År 2008 kom kriget i Georgien. Då tog Ryssland Sydossetien. Därifrån jagades alla georgier bort. Men man kom inte hela vägen till Tbilisi.
– Sydossetien har sedan lämnats för fäfot, under rysk ockupation. Så som det alltid går när Ryssland ockuperar ett område. Ryska kaserner men ingen utveckling, halvt förstörda byar.
Med kriget i Georgien år 2008 erkände Ryssland också Abchazien, beläget vid Svarta havets östra kust, som ett autonomt område under den ryska arméns beskydd.
– Kriget i Georgien uppstod av samma reflex som kriget i Ukraina. Och det är den tanken Putin är besatt av. Putin ser sig som den stora ledaren som återupprättar det ryska imperiet, Sovjetunionen. Kriget i Ukraina är bara en fortsättning på Putins stormaktsdrömmar. På något sätt har man i väst svalt att Ryssland ”har rätt till områden som en gång ingick i Sovjetunionen”. Och i god KGB-stil har Ryssland lyckats infiltrera politiska kretsar i väst som även sett att de kan sko sig på affärer med Ryssland. Man har erbjudit Putins närmaste män, som tagit över naturresurser och metaller, möjligheter att etablera sig i väst, genom korruption och penningtvätt.
– Oligarkerna har ju många samarbetat obekymrat med. I Finland också. Hur kom det sig till exempel att en sådan som Gennadij Timtjenko kunde få finländskt medborgarskap? Hur är en sådan sak möjlig? Hur är det med Boris Rotenberg?
– I Finland har det publika tänkandet kring Ryssland begränsats till att hoppas på att de aldrig kommer över gränsen. Man har inte brytt sig om affärer med ryssar som varit ljusskygga, många i väst har handlat av ren girighet.
Hur ska det bli med Ryssland?
Lönnqvist säger att hela idén om ”den ryska världen” grundar sig på sagor som framförs av propagandan.
– Man har ju länge sagt att ”alla som talar det ryska språket, oberoende av var de befinner sig i världen, hör till oss.” Det är ett program. Det har inflytande till exempel på ryssar i Baltikum, men även på ryssar på andra platser i Europa. Och ryssarna själva tänker utan vidare att Ukraina tillhör Russkij Mir, den ryska världen, att Ukraina tillhör Ryssland.
Lönnqvist upprepar att mycket i dagens Ryssland kommer ur det tänkande som formades i Sovjetunionen. Socialismen, kommunismen skulle segra i hela världen, en idé som Stalin i praktiken övergav, men idén levde vidare i ideologin och bland ideologins anhängare. ”Kommunisterna/arbetarna är vårt folk!” I Putins Ryssland är det ryskheten som ersatt den här ideologin.
– Och kriget är verkligen inte bara en affär mellan Ukraina och Ryssland. Ryssland har ju ritat upp kartor hur man ska fortsätta in i Transnistrien och Moldavien och ryska militärer pratar öppet om att de inte är nöjda innan de har sina trupper vid Polens gräns.
Hur ska vi, Finland, Norden, väst förhålla oss till Ryssland nu?
– Ja, vad ska hända med Ryssland? Hur ska det gå? Det kan jag inte svara på. En fråga är till exempel: vem ska Ukraina förhandla med? Ta bara det där mötet den 22 februari då Putin sitter framför Federationsrådet och läxar upp dem inför tv-kamerorna, förnedrar dem, när de ska svara på frågan om att erkänna Luhansk och Donetsk.
– En annan fråga är vad det är för ett Ryssland som kommer att finnas till efter att de förlorar i Ukraina. Vad händer till exempel med Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien? I Ingusjien har man haft väldiga protester då Kadyrov varit inne och härjat i området och satt deras ledare i fängelse. Det här är klansamhällen som består av släktingar och äldster och Kadyrov har satt den viktigaste äldsten i Ingusjien i fängelse – vilket är en oerhörd skymf. De här områdena kommer inte att vara lugna när de ser att den ryska makten blivit försvagad.
– Det har också visat sig att de första ryska soldaterna som stupade var från Dagestan – och det var första gången man överhuvudtaget fick reda på att soldater hade dödats i Ukraina. I Vladivostok sitter borgmästaren i fängelse och där har man starka upproriska stämningar mot Moskva. Samma sak gäller ett område som Jakutien – hur länge ska de finna sig i att bli hunsade av Moskva?
Den kulturförstörelse som började med bolsjevikerna 1917, den blev mycket stor, frågan är om den alls går att reparera. Man får inte göra sådana experiment med människor som bolsjevikerna igångsatte.
– Det visar sig att många av de stupade kommer från Burjatien. I en stad därifrån soldater kommer finns ingenting utom fyra fängelser. Antingen är man kriminell, fångvaktare eller soldat i armén. Att vara soldat har ju hittills varit ett rätt bra val om det är det där man har att välja på. Men nu dör de i Ukraina. Inga pojkar från Sankt Petersburg och Moskva stupar för de är inte i armén. Soldaterna kommer från så kallade depressiva områden, med arbetslöshet och inga framtidsperspektiv. Det gäller också Karelen, Archangelsk.
Stor skillnad på Ryssland och Ukraina
Lönnqvist framhåller att det är en stor skillnad mellan Ukraina och Ryssland, även om Ryssland påstår något annat. Ukraina har en helt annan historia i och med sin närhet till Polen och Österrike som man omväxlande varit en del av. Och man har heller inte lidit under mongolerna som ryssarna gjorde, ett arv av grymhet som Lönnqvist säger att än idag syns i den ryska förvaltningen. Det var en period på 200 år som också kapade den ryska kulturella kopplingen till Kiev.
– Livegenskapen som uppstod just under Ivan IV, även kallad Ivan den förskräcklige. Det var på 1500-talet och det var förödande för Ryssland. Och trots att livegenskapen upphörde 1861 kom den att igen införas i Sovjetunionen i kolchoserna (de kollektiva jordbruken under
sovjettiden/Red.).
– Staten ägde alla under sovjettiden och avsaknaden av egna initiativ skapade apati. Men på den gamla tiden måste godsägarens arbetare åtminstone ha tak över huvudet och mat så att de orkade arbeta. Nu behöver staten inte bry sig om något alls, inte utanför Moskva och Sankt Petersburg.
– Man har ett helt annat frihetsideal i Ukraina och det går inte nog att betona den stora skillnaden. Det är en stor skillnad på hur man är uppfostrad i de två länderna. Ukrainarnas frihetslängtan manifesterades tydligt under Majdan 2004, den orangea revolutionen. Ukraina har ärvt den sovjetiska korruptionen men det finns en helt tydlig längtan till en annorlunda framtid som vi nu ser i hur de kämpar. Den ryska armén strider för att de får betalt för det. Ukrainarna för att få behålla sitt land. Det är en mycket stor skillnad där också.
Hur ser en väg framåt ur den här situationen?
– Det är väldigt svårt att se hur det ska gå. Som jag ser det kommer Ukraina att kräva tillbaka allt, också Krim. Ska det förverkligas med militär makt? Med så många som redan dödats så kommer Ukraina att strida. Medan Putin viftar med sina kärnvapen. Det är ett farligt viftande. Men jag tror inte att han kommer att använda kärnvapen, han bara skräms.
– Men om man föreställer sig att Ukraina får tillbaka sina områden. Vad händer sedan? Vem ska Ukraina förhandla med i Moskva?
– En tanke, tidigare i vår, var att de lägre officerarna skulle göra en kupp, såsom skett i vissa länder där armén är en självständig makt. Men så är det inte i Ryssland, har aldrig varit.
– Putin har ingen kring sig som har någon auktoritet. Leonid Gozman, psykolog och politolog har skrivit om förvirringen hos människor i Putins närhet. Ta till exempel utrikesminister Sergej Lavrov som en gång var en respekterad diplomat – nu talar han som en propagandist från statliga televisionen. Han uttalar lögn på lögn.
– Den kulturförstörelse som började med bolsjevikerna 1917, den blev mycket stor, frågan är om den alls går att reparera. Man får inte göra sådana experiment med människor som bolsjevikerna igångsatte. Och nu är frågan hur man som ska montera ned det repressiva system som levt kvar från sovjettiden och åter förstärkts under Putinregimen. Miljoner människor får sin utkomst i FSB, Rosgvardija, polisväsendet MVD och armén. Vad ska de göra i framtiden? Men de måste betalas och hur länge räcker statens pengar?
– Och allt detta, krig och snart också inrikes kaos i Ryssland kommer sig av en liten KGB-gubbes storhetsvansinniga fantasier.
En text om Alexander Sokurov av Barbara Lönnqvist
Den 9 december sammanträffade det ryska Rådet för mänskliga rättigheter med Vladimir Putin (han var online förstås). Det här rådet har tunnats ut och sammankommer alltmer sällan men en person finns kvar som verkligen talar klarspråk – filmregissören Alexander Sokurov. Joe Biden har sagt efter mötena med Putin: ”Han förstår inte vad jag säger”. Och detsamma sade nu Sokurov: ”Han förstår inte vad jag talar om.” I betydelsen ”han tar inte till sig vad jag säger”.
Vad sade då Sokurov?
Han började med ett brev till Putin från byborna i Luzjitsa, en ort vid Luga som rinner ut i Östersjön. Där bor de sista av folket Vod’ (fi.vatja(laiset), sv. voter), numera talar bara ett femtiotal språket, men de har bott där sedan medeltiden, byn är 521 år (den nämns i krönikorna) och kyrkogården är lika gammal. Nu hotas byn och kyrkogården av en trafikplats som leder till hamnen i Ust-Luga. Byborna har försökt vända sig till styrande i Sankt Petersburg, utan resultat. Och just detta – att inte få något gehör hos lokala myndigheter – var orsaken till att Sokurov tog upp saken. ”Stora delar av befolkningen i Norra och Centrala Ryssland lever i fattigdom, utan minimal social service. Staden Moskva är numera bara huvudstad för STATEN Moskva.”
Ryssland förfaller, menade Sokurov och nämnde i samma andedrag att ”det betalas ut understöd till Belarus, Sydossetien, Abchazien och troligen också till Syrien, men stora delar av Ryssland och Ural får ingenting, där sker ingen utveckling, folk är arbetslösa.” Sedan blev det ännu mera eldfängt när Sokurov gick över till Kaukasus. Han har verkat i Naltjik och utbildat unga människor i film. En kvinnlig elev har gjort filmen Granitsa (Gränsen) som handlar om konflikten mellan Tjetjenien och Ingusjien (Kadyrov har helt sonika tagit en del av Ingusjien). Filmen blev omedelbart förbjuden. Nu sitter protesterande ingusjier i fängsel och väntar på rättegång. Kadyrov beter sig enligt devisen ”sådan herre sådan hund” – om jag vill tar jag de här områdena. Sokurov menade att Kaukasus redan är förlorat för Ryssland och inga ryssar finns egentligen kvar där längre.
Sokurov såg alltså Rysslands framtid i ett längre perspektiv – ”varför ska vi vara inom denna stat så som den styrs nu”?
Jag bryr mig inte om att referera Putins ”svar” till Sokurov (det finns förresten att läsa på Kremls hemsida till skillnad från den förkortade Sokurov). När Sokurov i slutet av sitt långa anförande sa ”ursäkta att det blev långt, men det här sakerna gör mig uppbragt”, sade Putin ilsket ”det finns anledning att be om ursäkt, det här var inget anförande, det var ett manifest.” Och så tillade han senare ”det finns mycket som man inte ska diskutera i publika sammanhang”, det vill säga Putin sade egentligen ”nu gick du över gränsen”, han kände sig personligen förolämpad.
Själv uppfattar jag Sokurovs ”manifest” som det viktigaste som sagts om Ryssland på senare tid.
