8.3.2021
Varför behöver vi fler kvinnor i de naturvetenskapliga och tekniska disciplinerna?
Den 11 februari firas internationella dagen för kvinnor och flickor inom vetenskap. Årsdagen etablerades av Förenta Nationerna i december 2015, och har eventuellt ännu en väg att gå innan den uppmärksammas lika brett som den internationella kvinnodagen den 8 mars.
Som namnet säger handlar dagen om kvinnor i naturvetenskaperna, och närmare bestämt hur de är underrepresenterade inom STEM (science, technology, engineering and mathematics). Vid Åbo Akademi är de kvinnliga studerandes totala andel 60 procent, men däremot bara 10 procent av studerandena inom IT är kvinnor. Ser vi på hela det tekniska området är det bara aningen mindre ojämställt, då utgör kvinnorna 27 procent av studerande.
Vid sidan av statistiken kan vi lista några mer eller mindre provocerande frågor. Är det här ett problem? Varför är det ett problem? Borde vi inte fundera på varför män inte söker sig till, exempelvis, vårdvetenskaperna, vars studerande vid Åbo Akademi till 89 procent är kvinnor? Varför är just STEM så viktigt?
Ensam i klassen
Biträdande professor i småbarnspedagogik Mia Heikkilä, som i sin forskning arbetat med genus- och jämställdhetsutmaningar i hela utbildningssystemet, har undersökt hur studerande tillhörande genusminoriteten på ett könsdominerat utbildningsprogram, exempelvis som manlig studerande till lärare inom småbarnspedagogik eller kvinnlig IT-studerande, upplever minoritetspositionen. Kvinnliga studerande kan, när de är i minoritetsposition frysas ut, utsättas för trakasserier eller bli anklagade för att vara mindre kompetenta än sina medstuderande. För manliga studerande i motsvarande situation kan bemötandet vara ett annat.
— När män söker sig till utbildningar som har majoritetsgruppen kvinnor, då blir männen uppfattade som hjältar, som bättre kunnande, som oerhört lämpade, säger Heikkilä.
Kvinnliga studerandes kompetens blir däremot ifrågasatt, av både lärare och manliga studiekamrater. Det säger sig självt att studiegången snabbt förändras till ett gatlopp när omgivningen har svårt att acceptera din närvaro. Lösningen kan heller inte vara, får inte vara, att den enskilda studeranden förväntas härda ut och fixa det på egen hand.
Att bli sedd som en föregångare och ett välkommet tillskott till en bransch dominerad av det andra könet verkar alltså vara förbehållet manliga studerande, enligt artikeln Differentions in visibility av Heikkilä, Isaksson och Stranne. Baksidan av det myntet är när för stor vikt läggs på kön och den manliga studeranden upplever sig sedd och uppskattad enbart på grund att han är just man.
För kvinnliga studerande kan det däremot bli en fråga om att försöka överleva, trots alla hinder. En strategi hos kvinnor inom mansdominerade områden är att försöka smälta in så gott det går och inte dra, fel slags, uppmärksamhet till sig. En liten representation ger helt enkelt inte utrymme till förändring, så de gamla mönstren får ostört fortsätta.
— I en situation med få kvinnor, inom till exempel ingenjörsyrket, tenderar kvinnorna att anpassa sig enligt den manliga normen. De går med på villkoren för att inte bli utsatta, för att inte bli utpekade. Då får de vara med i gruppen, säger Heikkilä.
Riskerna för diskriminering finns mer eller mindre överallt, men de blir större i ett sammanhang där könsuppdelningen är tydligare. Arbetsplatskulturen och ledningens attityder är viktiga för att åtgärda dessa problem.
Vid antagningsskedet är det för sent
Det finns samhälleliga förväntningar på vad flickor och pojkar ska studera, på vad de ska bli. Redan vid en ung ålder uppmanas de till olika slags intressen, och de förväntas anpassa sig till de rådande normerna, det vill säga de oskrivna samhällsregler som vi kollektivt följer.
— Det ställs ett krav på dig om du söker någonstans dit du inte förväntas söka. Ett krav på att du måste vara beredd på att förklara dig, säger Heikkilä.
Högskolornas antagning är i många fall mekanisk. En allt större tyngd sätts på de sökandes studentbetyg, och även om åsikterna om det systemet inte är enbart positiva så behandlar det åtminstone alla sökande jämställt. Men en del av kritiken mot antagningsreformen tar fasta på hur den kräver att en studerande i ett allt tidigare skede av sitt unga liv ska veta vad hen bör inrikta sig på.
Alla betalar priset
Både inom teknologkretsar och inom kulturutbildningen finns det fall av osakligt bemötande och brottshandlingar mellan studerande, och mellan personal och studerande. Och det är oftare kvinnor än män som är utsatta.
Förutom att de drabbade betalar ett högt pris, eventuellt med livslånga trauman efter sina upplevelser, sprids skadorna som ringar på vattnet. Hur många potentiella goda sökande har sökt sig, och fortsätter att söka sig, någon annanstans på grund av den negativa bild de har av en studie- eller arbetsplats?
När någon tillhörande genusminoriteten fortsätter att bli särbehandlad, när de få som ansökt och antagits till utbildningsprogram sedan hoppat av eller utexaminerats med bitter eftersmak, då stärks bara de fördomar och strukturer som står i vägen för egentlig och hållbar förändring. Å andra sidan blir varje nyutexaminerad magister med positiva erfarenheter av sin studieplats en god och pålitlig ambassadör för all sorts rekrytering. Men för att ändra på bilden av en bransch måste branschen först ändra sig själv.
— Universiteten behöver ha en tydlig plan och en tydlig idé. Här finns alla möjligheter att göra någonting, säger Heikkilä. Folk ska må bra så länge de är studerande, de ska trivas och känna att det varit positivt investerade fem år.