Aktuellt

28.5.2024

TEXT: Pamela Friström

Vem får vara proffs? 

”Föreställ dig en dj, eller en företagsledare. Vem ser du framför dig?” Marjana Johansson forskar i kön, inkludering och ojämlikhet i arbetslivet. I sitt arbete försöker hon förstå hur normer kring kön eller etnicitet färgar vår uppfattning om yrkesroller och karriärvägar.

– Mycket är bekant, även om mycket är nytt, så det har känts väldigt lätt och roligt att komma till Åbo, säger Marjana Johansson där hon sitter i ett lånat rum i handelshögskolans korridor.

Johansson är tidigare student vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, dit hon också återvänt för att tillbringa våren som gästforskare. Till vardags är hon universitetslärare och forskare i ledarskap och organisatoriskt beteende vid University of Glasgow, Skottland. 

På hennes bord just nu ligger en studie om välmående bland akademiker i Storbritannien. 

– Eller bristen på välmående, får jag kanske säga. 

Johansson berättar att det råder en oroande trend av ökad stress och försämrat välmående i den akademiska världen. Arbetsbördan är ofta betungande och många forskare har korta kontrakt, vilket skapar osäkerhet kring framtiden. 

Samtidigt försöker många universitet allt mer erbjuda olika former av välmåendeservice. Det kan innefatta allt från samtalsstöd eller mindfulnessövningar eller meditation till rabatter på cykelköp för att främja cykling till jobbet. 

– Det jag och min medförfattare, professor Sarah Robinson funnit när vi intervjuat forskare från engelska och skotska universitet är en märkbar diskrepans mellan vad akademiker säger sig behöva för att må bra, och vad universiteten faktiskt erbjuder. En handfull sade sig ha tagit emot samtalsstöd, men andra tjänster hade inte använts överhuvudtaget. 

Johansson minns särskilt en person som berättade att deras universitet hade introducerat alpackor som en välmåendeaktivitet. Tanken var att klappa alpackor skulle göra folk gladare. 

– Men som personen sade: ”mitt problem är min arbetsbörda, att klappa en alpacka löser inte det problemet”. 

Ny måttstock för framgång

Enligt Johansson framförs välmående som en allt mer betydelsefull indikator på samhällsutveckling.  

– Vi behöver fler sätt att mäta hur framgångsrikt ett samhälle är än BNP, eller andra finansiella mätare. Ta bara FN:s årliga lyckorapport, som toppas av Finland för sjunde året i rad. Det blir allt viktigare att veta om människor mår bra. Samtidigt kritiseras också sådana här mätningar för att de förenklar fenomenet, eller för att mäta välstånd snarare än lycka eller välmående. Kort sagt är välmående en komplex fråga, säger hon. 

Johanssons och Robinsons forskning speglar samhällstrender som pekar på en ökad brist på välbefinnande i många sektorer.

För det handlar till syvende och sist om makt och maktrelationer. Det är inte enbart de kvinnliga lektorerna eller de kvinnliga dj:arna som ska driva arbetet framåt.

Deras kvalitativa data visar att även om akademiker ofta känner sig stressade och överarbetade, så är det inte alltid enkelt att öppet diskutera detta med chefer eller kollegor. Det finns en rädsla eller oro för att bli betraktad som misslyckad om man börjar prata om utmattning. 

– Det moderna samhället stöder tanken om den entreprenöriella, konkurrenskraftiga individen som har kontroll över sitt liv. I en sådan miljö är det inte lätt att visa att man inte förmår hänga med i takten, vilket kan leda till att människor tänjer sig till en ohållbar gräns. Det minskade välmåendet avslöjar en bristande tillit till arbetsgivaren.

Slumpen förde till det akademiska

Marjanas Johanssons akademiska resa förde henne från ekonomstudier vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, via Hanken i Helsingfors, till Handelshögskolan i Stockholm där hon doktorerade.

Fokus för doktorsavhandlingen var hur festivaler och kulturella evenemang organiseras.

– Vi befann oss några år in på 2000-talet, och begreppet upplevelseekonomi var på allas läppar. Jag blev nyfiken på hur man organiserar något som erbjuder minnesvärda och meningsfulla upplevelser, vilket i sin tur skapar värde och lönsamhet för företagen.

Efter doktorsexamen fick Johansson jobb som lektor vid universitetet i Essex i England, där hon stannade i tio år. Sedan 2018 är hon universitetslektor i Glasgow.

– Min karriär är, som för många andra, summan av en serie tillfälligheter. Som nyutexaminerad ekonom från Åbo Akademi hade jag ingen tanke på att börja forska. Jag ville jobba, och det gjorde jag i några år. Av en slump förde mitt jobb mig sedan till ett forskningsinstitut på Hanken i Helsingfors där jag fick arbeta i gränslandet mellan forskning och affärsverksamhet – det gav mersmak.

Kultur och strukturer upprätthåller ojämlikhet

Johansson har skrivit mycket om jämlikhet och jämställdhet i arbetslivet, hur normer och stereotyper kring till exempel kön, klass, etnicitet eller språk påverkar människors val och möjligheter, och hur dessa kan leda till ojämlikhet och exkludering. 

– Ojämlikhet på arbetsplatsen handlar sällan om öppen eller medveten diskriminering, utan snarare om osynliga, implicita sätt där vissa personer inte betraktas som tillräckligt professionella eller trovärdiga. Det har visat sig att detta ofta korrelerar med till exempel kön, ålder eller fysisk framtoning. 

En yrkesgrupp Johansson undersökt tillsammans med professor Samantha Parsley är kvinnliga dj:n. I en starkt mansdominerad musikbransch möter kvinnliga dj:n ofta fördomar där deras musikkunskap och tekniska färdigheter ifrågasätts. De riskerar också att bli objektifierade och reducerade till sitt utseende.

– De upplever att de ständigt måste bevisa sin kompetens, och kan ha svårt att få samma karriärmöjligheter som manliga kollegor på grund brist på representation inom branschen. 

Ett annat verksamhetsfält Johansson undersökt är handelshögskolor i Storbritannien. På lektoratsnivå är könsfördelningen jämn mellan män och kvinnor, men på professorsnivå är bara 25 procent kvinnor representerade. 

 – Det är inte så att kvinnor inte vill bli professorer, men något händer på vägen. Vi har ofta väldigt djupt rotade organisationskulturer och strukturer som påverkar hur individer bedöms och värderas.

Det går att ändra på saker

Ibland får kvinnor höra att de behöver anpassa sitt beteende och lära sig ”spela spelet”, säger Johansson. Det finns ledarskapsprogram för kvinnor som till exempel fokuserar på att utveckla självförtroende och hantera självtvivel. 

– Visst, det kan vara användbart, men blir problematiskt om utgångspunkten är ”fix the women” i stället för att ta itu med den kulturförändring som behövs. 

– Forskning visar dessutom att det inte heller fungerar när kvinnor försöker anpassa sig till ett mer traditionellt maskulint beteendemönster. Det uppfattas också negativt. Individuella anpassningar räcker inte.

Forskning visar att det inte fungerar när kvinnor försöker anpassa sig till ett mer traditionellt maskulint beteendemönster. Det uppfattas också negativt. Individuella anpassningar räcker inte.

Johansson efterlyser större ansvar, mod och självreflektion från organisationerna. Varför ser situationen ut som den gör? Hur kan vi främja en mer inkluderande rekrytering, som inte bara tar hänsyn till kön utan även ras, etnicitet, nationalitet, språklig bakgrund, religion, ålder och liknande faktorer? Hur kan vi stöda medarbetare i deras karriärutveckling när de väl är anställda, i stället för att enbart lägga ansvaret på individerna? 

– För det första behöver vi ökad medvetenhet. Sedan behöver vi etablera ett gemensamt språk för att diskutera, identifiera och definiera problemen, men framför allt krävs konkreta åtgärder, utbildning, strategier och initiativ. Det går att skapa en mer rättvis och inkluderande arbetsmiljö.

Det handlar om makt 

När det kommer till kvinnliga dj:n, påpekar Marjana Johansson, är den kreativa sektorn i Storbritannien medveten om utmaningarna kring mångfald. Flera initiativ har tagits för att öka representationen inom branschen.

– Man talar till exempel om att undvika helt manliga lineups på spelningar. Det avgörande är ändå att män, som vanligtvis innehar maktpositioner, också stöder de här initiativen. För det handlar till syvende och sist om makt och maktrelationer. Det är inte enbart de kvinnliga lektorerna eller de kvinnliga dj:arna som ska driva arbetet framåt.  

Till sist, har du något eget konsert- eller festivalminne där arrangörerna lyckades väl?  

– Här riktar jag gärna blicken mot Svenskfinland igen. Faces-festivalen, som hölls under några år i Raseborg, arbetade med mångfald och inklusion som en integrerad del av festivalens etos och koncept, inte bara som en eftertanke. Under senare år jobbade man också för tillgänglighet, långt innan frågor kring tillgänglighet fick den uppmärksamhet och synlighet de har idag. Faces var en föregångare på många sätt.