26.2.2019
Inom historieforskningen har vittnesmålets roll förändrats nästan fullständigt under senare delen av 1900-talet. Vittnesmålet som material ställer dock stora krav på forskarens förståelse av både sammanhang och sig själv.
Historieforskningens stora händelse ifråga om minne och vittnesmål under 1900-talet är rättegången mot Adolf Eichman 1961, där Eichman åtalas för brott mot mänskligheten. Till skillnad från Nürnbergrättegångarna (1945–49), som primärt baserades på skriftligt bevismaterial som protokoll och bokföring, gavs överlevarnas vittnesmål en central roll i domen mot Eichmann. Det var också under Eichmannrättgången som professionella historiker för första gången gav vittnesmål i en rättsprocess tillsammans med överlevarnas egna berättelser. Exempelvis kallades historikern Salo Baron in för att vittna om händelsernas historiska kontext, vilket var avgörande för rättegångens förståelse av vilken sorts brott Förintelsen handlade om.
– Annette Wieviorkas bok The era of the witness är en viktig bok i sammanhanget. Wieviorka vill visa att i vårt förhållningssätt till Förintelsen är enskilda vittnesmål som berättar om sina erfarenheter i eget namn är en av de viktigaste källorna vi har i våra försök att kartlägga och förstå vad som skett, säger Jonas Ahlskog, forskare i filosofi vid Åbo Akademi med vittnesforskning som specialområde.
Individuella vittnesmål förhöll man sig skeptiskt till i historieforskningen fram till senare delen av 1900-talet. Den inflytelserika franska historikern Marc Bloch (1886–1944) hävdade till och med att det inte finns något sådant som pålitliga historiska vittnesmål eftersom ingen beskrivning kan vara exakt i alla avseenden. Det här tankesättet ledde bland annat till att tidigare historieforskning helst ville använda så kallat ”icke-intentionellt material”, som förteckningar, kvitton, lagtexter eller resebiljetter, alltså opersonligt material där aktörerna inte själva avsiktligen vittnar om frågorna som historikern utreder. Därför förbigicks ofta vittnesmålets roll för historisk forskning. Fokuset låg också på annat än på enskilda människors upplevelser av vad det var att leva i en specifik tid eller miljö.
– Man tänkte att ”intentionellt material” är detsamma som otrovärdigt material. Men det är en problematisk inställning – för hur ska man i så fall få något material från någon som verkligen upplevt något. Det är också ohållbart att anta att sanningsvärdet på en utsaga automatiskt förminskas om den berättas med avsikt.
Från 1980, -90-talet fram till idag har det skett en explosion i minnes- och vittnesforskning. En del av det berodde på Sovjetunionens fall 1989 och några år efter då arkiven var öppna och frågor om hur det var att leva i en totalitär stat ställdes. Men även om forskare hade tillgång till arkiven fanns det inte mycket material att tillgå i dem gällande livet för sovjetmedborgaren. Det man behövde göra var att intervjua människor som levt genom traumat som en totalitär stat utgör.
– Då kom det i historieforskningen en ordentlig knuff i riktningen att vanliga människors erfarenhet är något som ska utforskas. Men det här ger förstås anledning till kritiska frågor gällande materialet. Det är viktigt att försöka utreda vad som hänt mellan upplevelsen och tidpunkten för då beskrivningen levereras. Finns det till exempel en agenda hos den som ger beskrivningen? Vad kan den agendan tänkas vara? Hur syns det i så fall i materialet man har?
I Karl Schlögels bok Terror och dröm: Moskva år 1937 som handlar om när skräckväldet och utrensningarna var som värst i Sovjetunionen återfinns repliken: ”Ingen kan ljuga som ett ögonvittne” vilket är en beskrivning av vad som hände i skenrättegångarna i Sovjet under 1930-talet: alla domar om antirevolutionär verksamhet baserade sig enbart på vittnesmål.
Det är ohållbart att anta att sanningsvärdet på en utsaga automatiskt förminskas om den berättas med avsikt.
– Det användes exempelvis väldigt sällan kvitton, protokoll, förteckningar, eller annat opersonligt material som domarna baserades på, oftast fanns enbart angiveri. Och det ledde till att det inte fanns någon gräns för fabulerandet som dömde väldiga mängder människor till döden. Detta är alltså ett exempel på vittnesmål som något mycket otillförlitligt. Men de här ihoptotade vittnesmålen har en specifik kontext och är i sig själva ett vittnesmål över hur en totalitär stat fungerar när det är som värst.
Ett uppmärksammat fall i Finland är kvinnomorden i Hennala (ett område med baracker i Lahtis) efter inbördeskriget. Författaren till boken, Marjo Liukkonen, baserar sin berättelse på hågkomster nedtecknade 50 år efter händelserna och antar samtida propaganda om händelserna som fakta. Med hjälp av vittnesmålen tecknar Liukkonen en fasansfull bild av vardagen i Hennalalägret med arkebuseringar och våldtäkter. Utan tvekan utfördes avskyvärda brott 1918, men eftersom Liukkonens bok saknar så gott som all form av källkritik har den också kritiserats av historikerkåren.
– En seriös historiker kan naturligtvis inte förlita sig enbart på vittnesmål om en sak är ställd under tvivel. Vittnet har en position i händelsen, en makt som ligger i att hon kan beskriva händelsen, en makt som den som inte var där inte har. Filosofen Richard Moran visar bra hur ett ”intentionellt material” inte är lika med sämre trovärdighet, men att man samtidigt bör vara lyhörd för att vittnesmål säger lika mycket om människan som vittnar som det den vittnar om.
En annan kritik mot vittnesmål är att det mänskliga minnet är otillförlitligt och att vi därför inte kan ge ögonvittnesskildringar någon trovärdighet.
– En enkel filosofisk poäng är att det är nonsens att säga att det mänskliga minnet som sådant är otillförlitligt. Allt tänkande och forskande vilar på att det mänskliga minnet är tillförlitligt. Det är trots allt genom att använda vårt minne som vi gör omdömen kring vad som är och inte är tillförlitligt. Så vi kan exempelvis betvivla vad vi hör eller ser eftersom det inte stämmer överens med saker som vi minns.
Vittnet har en position i händelsen, en makt som ligger i att hon kan beskriva händelsen, en makt som den som inte var där inte har.
– Men det man måste ta i beaktande är att för människan är uppmärksamhet ett centralt begrepp, och inte bara ett begrepp utan en del i människans varande. Någon som sitter i kassan och blir rånad beskriver nästan alltid händelsen fel i jämförelse med vad kameran visar. Att man blir rädd sätter en viss form av uppmärksamhet ur spel.
– Men vad är det här en indikation på? Är det förvånande att människans uppmärksamhet och minne fungerar olika när man är rädd och när man inte är det? Betyder det att alla vittnesmål är otillförlitliga?
En sak som det i alla fall betyder är att man inte skall förhålla sig till en berättande källa som man förhåller sig till en kamera. En kamera visar vad den visar och material från en kamera ska underställas relevanta frågor för att bekräfta dess trovärdighet. En berättande källa är en annan sak. Det som källan påstår är det som undersöks och något historikern försöker verifiera och sätta i kontext på olika sätt.
– Säg att någon sade, ”Sauli Niinistö, en riktig karl, var här i går.” Det historieforskaren kan kolla är om Sauli var här igår. Man försöker med andra källor verifiera om han var här. Det människan sade om att Sauli är en riktig karl skulle, om utsagan var äldre, undersökas som en kvarleva från tiden då det sades. Hur källor säger det de säger vittnar om något, bara något om den som säger men kanske något om tiden och platsen också. Historikern tittar heller inte bara på intentionerna för en utsaga, en utsagas karaktär framträder i relation till historiskt föränderliga normer och förhållningssätt.
Om vittnesmålet som studeras kommer från ett annorlunda sammanhang, det vill säga en annan kultur och en annan tid behöver man göra en historisk rekonstruktion för att alls förstå vad det som sägs i sammanhanget betyder.
Vi kan omöjligen pröva vår förståelse mot vår egen förståelse, vår egen förståelse måste prövas mot andras reaktioner.
– Man behöver inte gå till medeltiden för att hitta sammanhang som är oss nästan oöverkomligt svårbegripliga. Primo Levi beskriver vardagen i Auschwitz och det är som om han beskrev ett annat universum när han försöker visa hur omfattande avhumaniseringen var och till exempel på vilket sätt de som själva var fångar var delaktiga i förintandet av sig själva.
– Auschwitz är ett extremt exempel, men sådana exempel kräver att man prövar vad det är att vara människa över huvud taget. Vi kan omöjligen pröva vår förståelse mot vår egen förståelse, vår egen förståelse måste prövas mot andras reaktioner. Att jag säger att jag är vid mina sinnens fulla bruk är inte en utsaga vars sanningsvärde består i att jag säger det, det är andra som måste bedöma hur det förhåller sig. Det är likadant med ett vittnesmål – det måste prövas mot den kontext det sägs i. Men en poäng i det här är också att det ska finnas en dubbelrörelse:jag måste också ifrågasätta hur jag själv hittills förstått världen när jag konfronteras med människor vars upplevelser är annorlunda än mina egna. Saker som förefaller otrovärdiga i ett sammanhang betyder något annat i ett annat sammanhang.
Samtidigt som vittnesmålen under ett par decennier lyfts fram finns det ibland en missledande tanke om en ”naken erfarenhet”, ”ett naket berättande” – att någons berättande skulle ge åhöraren, eller läsaren, en direkt tillgång till hur det ligger till i världen.
– Man måste relatera till hur den berättande människan förstår sig själv, man måste hela tiden vara alert. Jag kommer här att tänka på Wittgenstein som påpekat att ögat är inte en del av synfältet, och att den lyckliges värld är inte densamma som den olyckliges. Ett ansvarsfullt förhållningssätt till berättande kan inte lämna subjektet ifred – man måste hela tiden ställa frågor.
