22.3.2023
Kimmo Grönlund argumenterar för att de politiska partierna cementerat sina ställningar i samhället på ett sätt som gör att de ibland kan stå i vägen för folkviljan. Arenor för inkluderande medborgardiskussioner behövs som komplement till valdemokratin.
Formandet av politiska partier hör ihop med rösträttens införande. Rösträtten är en innovation som allmänt togs i bruk i västvärlden för cirka hundra år sedan och lite tidigare än så i Finland, här infördes den allmänna och lika rösträtten 1906.
– Det behövdes nya aktörer när den allmänna rösträtten trädde i kraft, säger Kimmo Grönlund, professor i statskunskap vid Åbo Akademi. Grönlund har varit, och är, mycket aktiv och synlig i demokratifrågor på ett nationellt plan. Han leder också internationella forskningssamarbeten kring ett utvidgande av medborgarnas roll i beslutsfattandet och Åbo Akademis spetsforskningsenhet FutuDem (Future of Democracy).
– De gamla partierna som fanns innan den allmänna rösträtten var främst lösa grupperingar som representerade särskilda intressen i det övre samhällsskiktet. De representerade inte folkviljan på det sätt som krävdes när medborgarna kunde delta i allmänna val. De partier som uppstod för cirka hundra år sedan var ett slags masspartier som till exempel arbetarpartier och socialdemokratiska partier. De borgerliga partier som funnits sedan tidigare tvingades anpassa sig och byta skepnad för att bredda sin väljarbas. Det europeiska partisystemet bestod under 1900-talet huvudsakligen av:
1) Agrara partier, 2) religiösa partier och konservativa partier, som i vissa länder sammanföll, såsom i Tyskland där konservatism och kristendom hör ihop för CDU/CSU, 3) liberala borgerliga partier som uppstod i städer, 4) socialistiska partier som efter den ryska revolutionen splittrades från en enhetlig idé till Moskvatrogna och de som frikopplade sig från Moskva, det vill säga kommunister och socialdemokrater, 5) etniska partier och språkpartier (som SFP).
Under slutet av 1980- och början av 1990-talet uppstod gröna partier och under 2000-talet har högerpopulistiska partier tagit stor plats.
– I den partibaserade demokratin, då rösträtten var ung, blev folkmedlemmar i ett parti, fick partibok och betalade partiavgift. Partiet hämtade kraft och legitimitet ur gräsrötterna och folk debatterade inom partierna. I parlament blev partier aktörer. Begrepp som partidisciplin uppstod. De socialistiska partiernas masspartimodell började efterapas av de övriga partierna då de såg hur framgångsrika vänsterpartierna var i val. Partidisciplinen var starkast i de socialistiska partierna.
Väljarrörligheten i den här fasen var låg. Medborgarna hade en stark identitet förankrad kring en eller ett par specifika frågor som partiet företrädde.
– Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan skrev 1967 om ”the frozen party system of Europe”, det frusna partisystemet i Europa och menade att eftersom vissa sociala egenskaper, främst klasstillhörighet var förknippade till bestämda partier var det främst genom förändringar i samhällsstrukturen som partierna växte eller tappade i val. I USA pratade man, och pratar man fortfarande om ”partiidentifikation” då man inte där får prata om samhällsklasser.
– På 1970-talet började Ronald Ingelehart tala om en ”tyst revolution” med vilken han menade en orientering mot ”postmaterialism”.
Postmaterialism och kartellpartier
Den tysta revolutionen handlar om efterkrigsgenerationerna som blivit vuxna under förbättrade levnadsomständigheter. De förbättrade levnadsomständigheterna visar sig i att istället för att enbart tänka på utkomst, tak över huvudet, mat på bordet, bil i garaget, har väljarna börjat uppskatta postmaterialistiska värderingar som frihet, yttrandefrihet och miljö. Då ökar också väljarrörligheten då en enskild medborgare kan dela flera identiteter.
– Ingeleharts postmaterialism grundar sig på Maslows behovshierarki: då de grundläggande behoven blivit tillgodosedda kan individen tänka på annat.
Då den klara partitillhörigheten luckrades upp minskade också intresset att ansluta sig till masspartier vilket i sin tur resulterade i inkomstbortfall hos partierna. Här lyfter Grönlund fram forskarna Richard Katz och Peter Mair som införde begreppet ”kartellparti”.
– Att vara politiker blir ett yrke. Innan det var det vanligt att man kom in i politiken från någon annan profession. Hos oss pratar man om politiska broilers då man avser politiker vars professionella liv mer eller mindre helt dominerats och formats av att vara verksam inom ett politiskt parti. Samlingspartisten Ilkka Kanerva anses ha varit den första politiska broilern i Finland.
I kartellpartifasen har partierna på olika sätt blivit ett med staten. För att rädda sin position och ekonomi skapar partierna en finansieringsapparat åt sig själva genom att införa partistöd genom skattemedel. De cementerar också sin maktuppdelning genom att till exempel införa rösttrösklar och andra regler för att hålla medtävlare borta. Ett annat sätt att cementera maktpositionen är att tillsätta höga tjänstemannapositioner politiskt. Kartellbenämningen kommer från det faktum att de partier som redan sitter i parlamentet har gemensamma intressen mot nya aktörer: de bildar en kartell.
– Det är ett problem för demokratin då demokratin är folkvälde.
– Men trots de ovan nämnda åtgärderna fick vi ju miljöpartier och litet senare det som ingen riktigt förutsåg: högerpopulistiska partier. Det finns också vänsterpopulistiska partier, till exempel i Grekland och Spanien, men det är den högerpopulistiska vågen som varit mer betydande.
Åskådardemokrati vs deliberativ demokrati
Statsvetare har sedan länge iakttagit det demokratiunderskott som bildats och sökt nya sätt att göra folk delaktiga i de politiska beslutsprocesserna som angår dem själva.
– I och med att masspartierna försvunnit och partierna mer och mer blivit toppstyrda maktapparater där den interna debatten lyser med sin frånvara har vi istället fått det som Bernard Manin kallar ”åskådardemokrati”. Medborgarna har blivit publiken som sitter hemma och reagerar på skådespelet som visas dem via TV och sociala medier. Både politiker och väljare snarare reagerar än agerar, valrörelsernas teman är svåra att förutspå, enskilda skandaler och oförutsedda händelser har en stor inverkan på det som debatteras och röstas om.
I åskådardemokratin blir partiledare centrala aktörer i det politiska landskapet; ett slags portalfigurer för en viss hållning. Benjamin Barber har i samma anda talat om ”politics as zookeeping” där folket betraktar politiker som djur på zoo. Även han önskar sig medborgare som aktiverade sig i diskussioner kring det politiska beslutsfattandet istället för att enbart fungera som reagerande publik.
– Något måste göras. Demokratin måste gynna allmänhetens intressen. Ibland känns det som om partierna behandlar val som något nödvändigt ont och efter valet struntar man i folkviljan och partierna börjar igen kohandla med varandra.
– Vi har i och för sig en representativ demokrati, och det betyder att de folkvalda har ett utrymme till autonomi och till att använda sitt eget omdöme. Men systemet fungerar inte om kopplingen till folkviljan saknas. Som det nu är händer ingenting då folkviljan utkräver ett ansvar för en politik som man inte velat ha. Som när Centerpartiet och den politik de drev klart blev utröstad i förra valet och ändå sitter partiet fortfarande, efter ett katastrofalt val, med i regeringen.
Politologer har under de senaste decennierna utvecklat olika demokratiska innovationer som har som mål att engagera medborgare i demokratiskt beslutfattande på nya sätt. En viktig demokratiteori som betonar välgrundade argument och reflektion heter deliberativ demokrati (samrådsdemokrati). Dess centralgestalt är Jürgen Habermas som talat om ”der zwanglose Zwang des besseren Arguments”, det vill säga att välmotiverade argument vinner över sämre argument genom sin egen tyngd.
– Något måste göras. Demokratin måste gynna allmänhetens intressen. Ibland känns det som om partierna behandlar val som något nödvändigt ont och efter valet struntar man i folkviljan och partierna börjar igen kohandla med varandra.
Den deliberativa demokratin är ett sätt att försöka nå ett system där allmännyttan bättre kan vägas mot särintressen och ett sätt att få den politiska kohandeln att minska. Ett centralt element i deliberativ demokrati är medborgarpaneler vars deltagare består av vanliga medborgare.
Kimmo Grönlund har ett långvarigt samarbete med James Fishkin vid Stanford som är en av den deliberativa demokratiforskningens förgrundsfigurer.
Medborgarpanelerna i den deliberativa demokratin skapas genom att man slumpmässigt väljer ut deltagare. Deltagarna är ett representativt urval av hela den befolkning som representeras. Deltagarna representerar således inte något politiskt parti eller särintresse såsom i valdemokratin. Innan diskussionen blir deltagarna briefade av experter i den fråga som ska diskuteras och de förses också i övrigt med relevant information. Diskussionen modereras så att alla kommer till tals och deltagarna har tid att lyssna in varandra. Deltagarna ombeds idka självreflektion och försöka första alla andra deltagares argument.
– När diskussionen är klar mäts deltagarnas åsikter och den mätningen kan användas som en uppskattning av en genomtänkt allmän åsikt. I vissa modeller kommer medborgarpanelens deltagare dessutom överens om en gemensam rekommendation i ärendet som avhandlats.
Fantomåsikter
Ett samtidsfenomen som Grönlund är kritisk mot är opinionsmätningar där folk förväntas ta ställning i komplexa frågor utan någon särskild förkunskap
– Ett exempel var frågan om vilket stridsflygplan Finland borde välja. Vad betyder det att si och så många väljare föredrar det ena eller andra alternativet? Det är klart att folk kunde bilda sig en genomtänkt åsikt även om stridsflygplanen men det förutsätter en process som ovan.
Grönlund säger att ett betydligt sämre och farligare alternativ än den representativa demokratin, där politikern kan driva en sak med viss självständighet, är alternativet att partierna grundar sin politik på opinionsmätningar som frågar efter ställningstagande i frågor som de tillfrågade hittills inte alls tänkt på.
– Då förhåller man sig lätt till fantomåsikter, en fantomopinion. Med en fantomopinion avses en åsikt man fått fram i en opinionsundersökning. Men det är oklart om någon egentligen har den åsikt man fått fram. De som svarat har valt det ena eller andra alternativet utan att ha orienterat sig i ärendet och har därför inte satt sig in i vad det betyder att välja det ena eller andra. Börjar man göra politik utifrån sådana opinioner hamnar man var som helst.
Det Grönlund beskriver ger utrymme för en majoritetens oreflekterade tyranni om sådana opinionsundersökningar lättvindigt används som bas för politiska beslut. Det är en stor skillnad mellan informerade medborgare som i samtal med varandra, beaktande varandras skilda perspektiv, kommer fram till en rekommendation till det representativa parlamentet, än det resultat som man får från en medborgare som oförberedd ställs en fråga som den sedan ska svara på genom att välja färdigt valda svarsalternativ.
Modeller för framtiden
Vid Åbo Akademi har man alltså i 17 år genomfört experiment i medborgardiskussioner enligt den deliberativa modellen. Man har genomfört medborgarpaneler där man behandlat olika frågor och experimenterat med paneler med olika kompositioner för att till exempel se hur paneler där personer med likadana åsikter påverkar varandra efter att de fått mera information i frågan, hur blandade grupper fungerar, och så vidare. Åbo stads borgmästare Minna Arve har varit positiv till deliberativ demokrati och Kimmo Grönlunds team genomförde tillsammans med Kaisa Herne från Tammerfors universitet en medborgarpanel för Åbo stad i maj 2020. Temat var trafikplanering i Åbo centrum. För tillfället planerar Åbo stad en mer varaktig medborgarpanel.
En central funktion hos de deliberativa medborgarpanelerna är att de i regel minskar på motsättningarna och polariseringen i frågor då medborgare på riktigt ges tid och utrymme att förklara sina perspektiv och lyssna på varandra.
– För tillfället jobbar vi på nästa steg, ett stort medborgarparlament som ska hållas i höst som är ett samarbete mellan Åbo Akademi, riksdagen, SITRA och Stanford.
– Planen är att 600 vanliga finländare ska diskutera aktuella politiska frågor. Vilka exakta teman som ska diskuteras bestämmer man senare. Om experimentet lyckas kunde riksdagen i framtiden använda sig av en dylik modell.